Lata och bortskämda svenska ungdomar

Medborgare! Bert Karlsson skriver idag på Aftonbladet Debatt att de svenska ungdomarna är för lata för att plocka bär och att det är en skam att vi ska behöva importera arbetskraft från Asien för att utföra vissa typer av jobb i samhället, samtidigt som ungdomsarbetslösheten är rekordstor. Bert Karlsson slår huvudet på spiken när han beskriver att problemet med ungdomsarbetslösheten till stora delar beror på att dagens ungdomar är lata och bortskämda som inte vill ta de instegsjobb som faktiskt finns i samhället samt att facket bidrar till situationen genom att motarbeta politiska lösningar som skulle kunna öka antalet ungdomsjobb och deltidsjobb. Bert Karlsson skriver:

”Dagens ungdomar är helt enkelt förbannat lata och bortskämda. Den första frågan du får av en ung som söker ett jobb är: Hur hög är lönen?

Och det är vi själva, med god hjälp av facket, som skapat krisen. För så fort någon föreslår att några av de hundratusentals ungdomar som går arbetslösa ska få en chans att komma in i arbetslivet, fast med lärlingslön eller liknande, så sätter facket stopp. Det ska vara avtalsenliga löner och följden blir att ungdomarna hellre går arbetslösa. Och lågavlönade jobb som städare, bärplockare eller på hamburgerrestaurang fnyser ungdomarna bara åt. Vad tror de egentligen? Att de direkt ska få en direktörslön eller något annat toppavlönat jobb, trots att erfarenheten är noll?”

Att Sverige har en oerhört hög ungdomsarbetslöshet beror till stora delar på att det inte är lönsamt att skapa instegsjobb i Sverige. Detta på grund av de anställningsregler och på de lönevillkor som råder på arbetsmarknaden. Det måste helt enkelt bli lättare och billigare att temporärt anställa personal för enklare instegsjobb.

Dessutom måste attityden hos de svenska ungdomarna förändras. I de flesta andra europeiska länderna förväntas ungdomar i gymnasieåldern arbeta på kvällar, på helger och under studieuppehåll. Detta för att tjäna lite extra pengar, men fram för allt för att få in en fot på arbetsmarknaden samt för att lära sig att ta ansvar för och sköta ett jobb! Och det är just den typ av jobb som Bert Karlsson nämner som dessa ungdomar brukar utföra, att packa upp varor i butiker, att städa, att dela ut reklam, att plocka bär eller att vända hamburgare på McDonalds.

Som Medborgarperspektiv skrivit tidigare så är just sysselsättningen den viktigaste politiska frågan just nu. Fler svenskar måste komma i arbete och ta ansvar för sin egen försörjning istället för att leva som parasiter på skattebetalarna. Idag lever stora grupper av arbetsföra individer hellre på bidrag och ersättningar än av eget arbete. Detta måste förändras. Ungdomar måste komma ut i arbetslivet tidigare samtidigt som pensionsåldern måste höjas, något som Nils Lundgren med son nyligen påpekade i en debattartikel i Aftonbladet.

Fler svenskar måste i arbete! Då duger det inte med lata och bortskämda svenska ungdomar som förväntar sig att mamma och pappa eller skattebetalarna ska försörja dem långt efter att de blivit myndiga! Väx upp svenska ungdomar! Det är dags att ta eget ansvar redan i gymnasieåldern! Ut och plocka bär!

MER INTRESSANT OM: UNGDOMAR, UMGDOMSARBETSLÖSHET, ARBETSLÖSHET

Bara fler jobb i den privata sektorn kan rädda välfärden

Medborgare! Valdagen närmar sig med expressfart, men ännu har inget av de politiska partierna talat om vad de konkret vill göra för att säkerställa och vidareutveckla välfärden. De verkar leva i en verklighet där välfärden tas för givet. Att skattepengarna som finansierar den rullar in i statskassan per automatik och om man vill genomföra nya kostsamma reformer så vrider man bara ett par ytterligare varv på skattekranen. De rödgröna har lovat att öka skattetrycket ytterligare för att finansiera nya kostsamma bidragsreformer, något som Sveriges arbetare kommer att förlora på!

Under de senaste femtio åren verkar insikten att det finns en koppling mellan välstånd och välfärd helt försvunnit hos våra politiker. Insikten att pengarna som finansierar vård, skola, omsorg, infrastruktur, sjukförsäkringar, föräldraledighet, barnbidrag, pensioner och mycket annat som vi tar för givet faktiskt har sitt ursprung i framför allt det privata näringslivet verkar vara som bortblåst. En förutsättning för att ett land ska kunna hålla sig med ett bra välfärdssystem är att det finns kontinuerliga skatteintäkter som kan finansiera det.

Huvuddelen av dessa skatteintäkter har sitt ursprung i lönsamma privata företag som vill och kan anställa personal till goda löner i Sverige. Dessa anställda betala i sin tur den skatt som finansierar välfärden. De anställda inom det privata näringslivet är till största del nettoskattebetalare, det vill säga att de betalar in mer skatt till stat och kommun än vad de tar ut i form av bidrag och stöd till företaget de arbetar för. Sverige behöver fler nettoskattebetalare för att långsiktigt kunna säkerställa och utveckla välfärden!

Men under de senaste femtio åren har inte våra politiker ägnat denna oerhört viktiga fråga någon som helst tanke, istället har man ägnat sig åt micro management inom det existerande systemet. Man har ändrat lite på en skattesats här och ändrat på ett bidrag där. Man har infört en ny förmån för en viss grupp i samhället här och byggt ett nytt statligt verk där. Med tiden har den offentliga sektorn växt och bidragssystemet byggt ut, allt för att fånga in alla medborgare i ett vaggan-till-graven-samhälle där i princip alla hamnar i en beroendeställning till staten och därmed gett makteliten en möjlighet att styra över vanligt folks liv.

Men under de senaste 20-30 åren har tecknen på problem i välfärdsstaten gjort sig påminda gång på gång. Redan i mitten på 70-talet kom de första tecknen att det inte stod helt rätt till. Inflationen var skyhög, regeringen tvingades devalvera den svenska kronan vid flera tillfällen och industribransch efter industribransch tvingades lägga ner i Sverige. Plötsligt började arbetslösheten stiga till höjder som man aldrig sett tidigare efter kriget.

Under 80-talet lyckades man på pappret få ordning på ekonomin igen och det började se ljusare ut för vanligt folk, men det var en chimär. Det visade sig att staten höll välfärden uppe med lånade pengar. Statsskulden växte rekordsnabbt och i början av 90-talet föll korthuset ihop! Sverige var satt i skuld.

Den enda lösningen var att kraftigt skära i välfärden. Sjukförsäkringarna försämrades, pensionerna försämrades, infrastrukturprogram stoppades, den svenska kronan sjönk som en sten och svenskarna blev i ett nafs den fattigaste kusinen i Norden.

Även om en hel del viktiga reformer gjordes för att förbättra statens ekonomi så åtgärdades aldrig det viktigaste underliggande problemet, att långsiktigt stimulera och säkerställa kontinuerliga skatteintäkter. Det underliggande problemet verkar inte ens ha analyserats.

Trots att Sveriges befolkning har ökat med 2 miljon människor sedan mitten på 60-talet har inte antalet sysselsatta i det privata näringslivet ökat alls, vilket framgår av nedanstående diagrammet (som genererats på Ekonomifakta baserat på statistik från SCB).

Fram till mitten av 80-talet ökade den offentliga sektorn, men sedan tog det stopp eftersom skatteintäkterna från det privata näringslivet inte längre räckte till att finansiera ytterligare jobb inom den offentliga sektorn (under den siste tiden finansierades dessutom en stor del av lånade pengar, vilket ledde till en ökande statsskuld). För att finansiera den ökande offentliga sektorn höjdes skattetrycket ytterligare. Vanligt folk fick behålla en allt mindre del av sina pengar för egen del. På 60-talet kunde en familj leva på en lön. Det gick inte längre under 80-talet.

Från mitten på 80-talet tills idag så har befolkningen ökat med ytterligare 1 miljon medborgare, men som framgår av diagrammet ovan så är inte fler sysselsatta (varken i privat eller offentlig sektor) idag än då! Sysselsättningsgraden har sjunkit ytterligare, vilket medför att de som arbetar måste försörja ytterligare 1 miljon medborgare. Medborgare som i många fall faktiskt är fullt arbetsföra! Detta medför ytterligare ansträngningar på välfärdssystemet.

Vad som är än mer oroande är att antalet sysselsatta i det privata näringslivet inte är högre idag än vad det var för 45 år sedan, när befolkningen var nästan 2 miljoner färre än idag! Den andel av befolkningen som genererar de skatteintäkter som finansierar välfärden blir allt mindre. Andelen nettoskattebetalare blir lägre och lägre. Andelen som direkt lever på bidrag eller som får sin sysselsättning av jobb som finansieras av skattepengar blir allt större.

Det är detta som är dagens största samhällsproblem. Dagens politik borde handla om att snabbt minska utanförskapet och att få fler i arbete inom den privat sektorn! Dagens politik borde handla om hur man skapar förutsättningar detta.

I dagens DN skriver Patrik Engellau och Thomas Gür om att det bara finns en enda väg för att skapa fler jobb. Det är genom att stimulera företagandet och det privata näringslivet. De skriver att det nu är dags för landets politiker att visa på statsmannaskap. Den enda vägen till ökad sysselsättning är att skapa sådana villkor att företagare vill anställa fler människor!

Medborgarperspektiv kan bara hålla med! Det behövs ett miljonprogram för jobben!

MER INTRESSANT OM: JOBB, ARBETE, SYSSELSÄTTNING, SKATTER, VÄLFÄRD, VAL 2010

Ett viktigt beslut för jobbens skull

Medborgare! Idag har ett historiskt beslut tagits av Riksdagen. Ett beslut som kan bli en mycket viktig pusselbit för att säkerställa industrin, jobben och välfärden. Efter en lång debatt kom till slut det väntade beskedet. Med två rösters övervikt röstar Riksdagen ja till att tillåta nya kärnkraftsreaktorer i Sverige. Gammal kärnkraft ska få ersättas med ny. Omröstningen i Riksdagen innebär att Sverige nu slår in på en annan kurs än den som gällt sedan folkomröstningen 1980. En kurs som långsiktigt säkerställer produktion av den el som håller landets industri gående och som bygger det välstånd som krävs för att vi skall kunna hålla oss med en god välfärd.

Beslutet har kunnat tas efter Centerpartiet har omvärderat sin syn på kärnkraften, något som gjort Maria Wetterstrand vansinnigt arg. De rödgröna har lovat att riva upp dagens kärnkraftsbeslut om de kommer till makten efter höstens val. I Miljöpartiets partiprogram framgår dessutom att kärnkraften ska avvecklas omedelbart. Ett sådant beslut skulle snabbt slå ut stora delar av svensk basindustri, vilket i sin tur skulle medföra både en snabbt ökad arbetslöshet och snabbt sjunkande skatteintäkter. Utan stabila skatteintäkter försvinner stora delar av välfärdens finansiering, vilket i sin tur medför att samhället inte längre skulle kunna säkerställa vård, skola och omsorg.

Dagens beslut av de borgerliga partierna är oerhört viktigt både för jobbens och välfärdens skull!

AB DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 EX1 EX2 EX3 HD NyT SDS SvD1 SvD2 SvD3 SvD4
MER INTRESSANT OM: KÄRNKRAFT, JOBB, ALLAINSEN, MARIA WETTERSTRAND

Stockholm – en stad full av bakåtsträvare

Medborgare! Under ett par sommarmånader om året är delar av Stockholm en riktigt vacker och trevlig plats att vistas på. Men det gäller egentligen bara de gamla delarna utefter vattnet där turisterna flockas. Resten av stan är förskräckligt ful. Holme efter holme fyllda till bredden av hemska betonggetton och sliten asfalt. Men få Stockholmarna verkar ha varit utanför tullarna och än mindre utanför landets gränser. De verkar inte ha insett att Stockholm är en stad på dekis. En stad som inte hängt med resten av världen under de senaste årtiondena.

Så snart någon föreslår förändringar i staden eller vill bygga någonting nytt och modernt, då dyker bakåtsträvarna och gnällspikarna upp som svampar ur jorden. Det är miljömuppar som inte vill att Förbifart Stockholm ska byggas. Istället ska vi som inte vill besöka Stockholm, utan bara vill passera, tvingas åka in till stan i alla fall. Hur miljövänligt är det? Det är avundsjuka arkitekter som tycker att bilarna dominerar i det nya förslaget till Slussen, trots att bilarna är än mer dominerande idag! Det är konservativa arkitekter som inte vill att Tors Torn ska byggas, för att det förstör stadsbilden. Kulturfjanten Maria Schottenius vill heller inte ha dessa bombastiska, tråkiga torn för att hon tycker att de är manliga och pubertala…

Senast i raden av bakåtsträvare är ytterligare ett gäng kulturfjantar som tycker att Gröna Lund har vuxit ur Djurgården och istället vill utlokalisera hela nöjesfältet till Kungens Kurva eller till något industriområde i utkanterna av stan. Istället vill de att Djurgården ska domineras av byggnader från 1800-talet.

Dessa bakåtsträvare verkar domineras av konservativa kultur- och miljömuppar på vänsterkanten. Ofta människor som själva aldrig gjort ett ärligt handtag i hela sitt liv, utan enbart levt på skattebetalda terapijobb. De enda som verkar ha någon liten plan för att utveckla Stockholm är de borgerliga partierna. I dagens DN går de två centerpartisterna Per Ankersjö och Lukas Forslund i motangrepp mot den kulturelit som vill hindra att Gröna Lund utvecklas. Samtidigt presenterar tre representanter ur de övriga allianspartierna, Sten Nordin, Lotta Edholm och Ewa Samuelsson, planer på att bygga 15000 nya bostäder i Stockholm.

Men det tar väl inte länge innan de rödgröna sätter käppar i hjulen för dessa planer också. Själva satsar de ju mest på bidrag istället för att verkligen utveckla Stockholm och Sverige. Med Mona Sahlin och hennes gelikar vid makten efter nästa val så kan vi alla förbereda oss att börja leva på Skansen.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5
MER INTRESSANT OM: STOCKHOLM, GRÖNA LUND, BIDRAG, BAKÅTSTRÄVARE

I spåren av Alexandra Johansson

Medborgare! Under den senaste tiden har debatten gått hög om sysslesättningen, sjukförsäkringssystemet och det allmänna ekonomiska tillståndet i landet i spåren efter finanskrisen. Debatten kring Alexandra Johanssons snyftartiklar i Aftonbladet kan ses som en symbol för den politiska skiljelinjen i synen på de rättigheter och skyldigheter som medborgarna har gentemot samhället. Från vänsterhåll blir man enormt upprörda över att moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén ifrågasätter Alexandra Johansson och att de anser att sjukdom inte alltid innebär nedsatt arbetsförmåga.

För det är nog just där som synen skiljer sig åt som mest, vilket även framgår av kommentarern på Medborgarperspektivs inlägg i Alexandra-debatten. Om man ifrågasätter de som säger sig vara sjuka och hävdar att de visst kan ha en viss arbetsförmåga så kallas detta för att man bedriver en hetsjakt på de sjuka eller att man har inhumana värderingar.

Men precis som Politikbloggen skriver så ger faktiskt inte sjukförsäkringen, trots namnet, ersättning till den som är sjuk, utan till den som tillfälligt saknar arbetsförmåga! Den som är sjuk men som ändå kan arbeta ska faktiskt inte ha någon sjukersättning. Och den som permanent saknar arbetsförmåga ska heller inte ha ersättning från sjukförsäkringen, utan ska istället ”utförsäkras” och få någon annan form av ersättning.

Alexandra Johansson befinner sig själv i ett mellanläge. Hon har varit sjukskriven i fyra år. Är det då inte rimligt att det faktisk utreds om hon saknar permanent arbetsförmåga eller ej? Är det då inte rimligt att ifrågasätta om hon verkligen inte kan bidra till sin egen försörjning istället för att år ut och år in leva på bidrag? Ett bidrag som är till för de som tillfälligt saknar arbetsförmåga. Det har gått fyra år. Är inte det ett ganska långt tillfälle?

Tyvärr finns det allt för många som ser sjukförsäkringen som en rättighet att nyttja när de själva känner sig ”sjuka”. Det är läkarna som utfärdar sjukintyg, där de även ska göra bedömningen om patienten kan jobba eller ej. De ställs då ofta i en knivig situation. Speciellt om patienten själv anser sig vara allt för ”sjuk” för att arbeta. Om detta kan man läsa på Ordinationer, som beskriver att det inte är ovanligt med patienter som går från läkare till läkare tills de hittar någon som inte orkar ta striden med patienten och går dem till viljes och sjukskriver dem. Det är ett systemfel anser Ordinationer och menar att det är positivt att det finns en (bortre) gräns där sjukskrivningen slutar vara en sak mellan läkaren och patienten och istället övergår till en mer formell granskning av ärendet.

Medborgarperspektiv kan inte annat än hålla med. Det är positivt både för patienten, läkaren och samhället att det finns fasta gränser där sjukskrivningsärenden ska granskas och nya beslut ska tas på mer formella grunder! Det är positivt för patienten då denne vet att det inte kan ta längre tid än så innan eventuella rehabiliteringsåtgärder verkligen sätts in. Det är positivt för läkaren då denne inte längre behöver känna pressen att bedöma patientens arbetsförmåga. Och det är positivt för samhället att så snabbt och effektivt som möjligt slussa igenom patienterna genom systemen och om möjligt få dem tillbaka i arbetslivet.

Sverige behöver som land göra något åt situationen med den historiskt sätt orimligt höga sjukfrånvaron i landet. Sverige har under många år toppat listorna vad gäller just sjukfrånvaron, trots att vi är ett av världens friskaste folk! Siffrorna har blivit bättre under de senaste åren, men det är fortfarande en bit kvar till EU’s genomsnitt. Sjukskrivningarna måste ner på en långsiktigt stabil nivå kring EU’s genomsnitt. Annars är det något som är fundamentalt fel både på svenskarna och sjukskrivningssystemet!

Många har uttryckt sina farhågor för de nya sjukskrivningsreglerna. Cancersjuka var rädda att de skulle bli utan ersättning och hamna i en mycket prekär situation. Nu verkar det dock visa sig att farhågorna var överdrivna. Rapport har följt upp en par uppmärksammade fall och kan konstatera att situationen har löst sig på ett bra sätt för dem alla.

Hur det går för Alexandra Johansson får framtiden utvisa, men en sak är klar. Sverige hamnar allt längre ner på välståndsligan. En gång i tiden var Sverige ett av de länder som toppade ligan, men med åren har vi tappat mark. Medborgarnas köpkraft har urholkats och levnadsstandarden har inte utvecklats lika bra som i andra OECD-länder. En av orsakerna till detta är just de höga skatter som vi betalar. Det minskar medborgarnas reella köpkraft och levnadsstandard. En av orsakerna till de höga skatterna är att sysselsättningsgraden sjunker, trots att antalet sysselsatta ökat något.

Ju större andel av befolkningen som inte arbetar och försörjer sig själv, desto större andel måste förlita sig på samhällets förmåga att försörja dem (eller på sin familj) istället. I praktiken innebär detta att det blir skattebetalarna som får försörja dem, alltså de som faktiskt arbetar och uppbär en lön. Med en allt större andel som är beroende av samhällets bidrags- och ersättningssystem (som sjukersättning, a-kassa och pension) ökar också belastningen på de som arbetar och betalar skatt. Samhället tvingas höja skatterna för de som arbetar eller att minska bidragen för de som inte arbetar, för att få ekonomin att gå ihop.

Detta leder till en nedåtgående spiral. en spiral som Sverige nu varit inne i under flera årtionden. Med en åldrande befolkning, ökad invandring och stigande sjuktal så ökar andelen medborgare som är beroende av samhällets bidrags- och ersättningsystem. Varje hederlig regering måste därför lägga huvudfokus på att bryta denna trend och att få fler i arbete. Varje medborgare som går från bidragssystemet till att själva börja arbeta och bidra med skattemedel är en dubbel vinst för oss alla. Istället för att utnyttja skattemedel för sin försörjning börjar
denne då att bidra med skattemedel till samhället.

Med en ökande sysselsättningsgrad kan skatterna sänkas för de som arbetar samtidigt som bidragen och ersättningarna till dem som verkligen inte kan arbeta kan höjas. Detta leder då till en ökad köpkraft och levnadsstandard för medborgarna.

Därför är det oerhört viktigt att personer som Alexandra Johansson kommer tillbaka till arbetsmarknaden så snart som möjligt! Så att alla medborgare som verkligen kan arbeta också bidrar till samhället efter bästa förmåga istället för att lita på att andra ska försörja dem.

MER INTRESSANT OM: ALEXANDRA JOHANSSON, SYSSELSÄTTNING, SJUKFÖRSÄKRING

Alexandra – en bluff?

Medborgare! För drygt tre månader sedan publicerade Aftonbladet den första debattartikeln av den då helt okände trebarnsmamman Alexandra Johansson. Hon frågade då tidningens läsare om de ville ha hennes sjukskrivna liv? Hon presenterade sig som en 30-årig kvinna med tre barn som bodde i ett vanligt hus (med pool), med en vanlig bil och en vanlig hund, i ett vanligt samhälle i mellersta Sverige. Uppenbarligen levde hon med en ganska bra materiell standard (inklusive frys med ismaskin) av fotografierna att döma. Ett par månader senare skrev hon en ny debattartikel där hon beklagade sig över att ha blivit utförsäkrad. Hon hävdade då att hennes säkerheten att sätta mat på bordet åt mina barn var borta. Hon hävdade att hon inte längre kunde hämta ut sina mediciner. Hon hävdade att hon varit tvungen att flytta och att hon istället stod kvarskriven på sin gamla adress!

Men varför skulle en person som Alexandra Johansson överhuvudtaget stå kvarskriven på sin gamla adress? Kvarskrivning är något som en person som löper risk för att bli utsatt för brott, förföljelser eller allvarliga trakasserier kan nyttja. Då står personen kvar som folkbokförd på sin gamla adress och det blir svårare att finna denne. Men knappast en person som blivit tvungen att flytta för att hyran för den före detta bostaden varit för hög!

Överlag framgår av Alexandra Johansson debattartiklar att hon anser sig ha rätt att leva ett liv försörjd av skattebetalarna. Hon beklagar sig över att behöva besöka arbetsförmedlingen och att bli granskad vad gäller hennes arbetsförmåga. Hon anser sig ha rätten att bli sjukpensionär och att få leva resten av livet försörjd av andra.

Vad kostar denna dam samhället? Bara hennes sjukersättning lär landa på ett par hundratusen kronor per år. Till detta kommer bostadsbidrag på ett par tusen i månaden, vilket ger omkring 25000 kronor/år. För hennes tre barn får hon 43248 kronor/år i barnbidrag per år. Bara detta ger alltså omkring 300 000 kronor/år. Därtill får hon minst 1273 kronor/barn och månad i underhållsbidrag från fadern eller i underhållsstöd från Försäkringskassan. Det ger ytterligare knappt 46000 kronor/år. Alltså totalt omkring 350000 kronor/år.

Sedan ställer skattebetalarna upp och betalar för barnens dagis och skola. Sjukvård och läkemedel får Alexandra också i princip gratis. Det ger ytterligare ett par hundratusen om året.

Totalt bränner alltså Alexandra minst en halv miljon kronor i skattemedel per år! Det krävs alltså att ett antal helt vanliga svenska hårt jobbande skattebetalare bara för att finansiera Alexandras och hennes barns liv. Själv bidrar hon inte med så mycket som ett kopparmynt!

Kanske kan det tyckas hårt av moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén när de ifrågasätter Alexandra Johansson i Aftonbladet? Men precis som Simply skriver kan det knappast anses vara en bra politik som tillåter att individer går sjukskrivna och bli passiva utan utredning och rehabilitering. Tvärtom så är det positivt att ställa krav på dem som går hemma dagarna i ända och att förvänta sig att även dessa ska kunna hjälpa till att bidra till samhället istället för att leva år ut och år in på andra människors arbete.

Men Alexandra Johansson visar med all tydlighet i dagens Aftonbladet att hon förväntar sig att andra ska stå för hennes försörjning. Frågan är dock om det verkligen är Alexandra själv som står bakom dessa ord? För varför skulle Aftonbladet redan i oktober månad ha skickat ut en fotograf för att ta ett par vackra bilder av en då helt okänd småbarnmamma i hennes hem bara för att hon skrev en debattartikel? Samma fotografs bilder har illustrerat alla hennes debattartiklar i Aftonbladet. Redan från början togs fler välarrangerade bilder på Alexandra Johansson och hennes barn. Redan då hade nog de som planerade kampanjen insett att det skulle bli mer än en debattartikel! För är det ens Alexandra Johansson som skrivit dessa artiklar? Eller är de måhända skrivna på Socialdemokraternas partikansli?

MER INTRESSANT OM: ALEXANDRA JOHANSSON, SOCIALDEMOKRATERNA, SJUKFÖRSÄKRING

Bidragskongressen

Medborgare! Då var Socialdemokraternas partikongress avslutat, den kongress som man själva döpt till jobbkongressen. Men så mycket fokus på nya jobb och ökad sysselsättning har det inte varit. Istället har det lunkat på i gamla hjulspår. Mona Sahlin har återvalts som partiledare. Ett nytt verkställande utskott har utsetts. I sakfrågorna verkar partiledningen på ett förnämligt sätt ha lyckats kompromissa sig fram till lösningar som accepterats av både partiets vänster- respektive högerflygel. Vänsterfalangens hårdare krav bäddades in i radikal retorik utan att ändra på partiledningens utstakade kurs. Totalt sett verkar kongressen varit en klar framgång för Mona Sahlin och partiledningen.

Men vad hände med talet om jobbpolitiken? En förvånansvärd liten del av kongressen handlade om denna, den viktigaste frågan för det svenska samhället. De få förslag på åtgärder som Socialdemokraterna pekat ut under kongressen är både otillräckliga och ofokuserade. Svensk industri halkar efter allt mer och konkurrenskraften blir allt sämre. Detta trots att den svenska kronan förlorat i värde och svenska löner blir allt lägre med internationella mått mätt. Trots en rekordlåg ränta investerar varken svenska eller utländska företag i ny verksamhet i Sverige. Istället fortsätter flytten av jobb från Sverige till utlandet. Husqvarna var det senaste företaget som aviserade att de kommer stänga fabriker i Sverige och istället satsa på utländska fabriker.

Inte blir det bättre av att Socialdemokraterna och deras rödgröna partners avvisar svensk industris planer på att investera i ny kärnkraft för att säkra deras framtida tillförsel av el till konkurrenskraftiga priser. Detta besked från de rödgröna kan på sikt leda till att industrins konkurrenskraft försämras ytterligare. Utan elenergi till konkurrenskraftiga och förutsägbara priser kommer dessa företag att göra sina framtida investeringar i länder som erbjuder detta istället! Då försvinner ännu fler jobb från Sverige.

Istället för att fokusera på hur nya jobb skall skapas i Sverige har Socialdemokraternas partikongress handlat om hur man ska spendera skattepengarna, eller de ‘gemensamma medlen‘ som Socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros föraktfullt kallar dem, om man kommer till makten. Pensionärerna ska få mer pengar i plånboken. Socialförsäkringarna ska uppgraderas så att arbetslösa och långtidssjuka ska få mer bidrag. Kulturen ska få mer bidrag.

Hur ska allt detta finansieras kan man fråga sig? Jo, Mona Sahlin vill att de som arbetar ska arbeta ännu mer och ännu längre för att finansiera mer bidrag till de som inte behagar arbetar. Som skattebetalare och finansiär till Mona Sahlins bidragssamhälle undrar man naturligtvis när hon ska tacka alla oss skattebetalare för att vi försörjer både henne själv och alla övriga som inte behagar arbeta!

Med facit på hand kan man bara konstatera att Socialdemokraternas jobbkongress bara blev ännu en bidragskongress!

MER INTRESSANT OM: JOBBKONGRESS, BIDRAGSKONGRESS, MONA SAHLIN, ARBETE