Håkan Juholt – ännu en korrupt politiker

Medborgare! De förnekar sig aldrig våra kära politiker. Nu är det Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt tur. När han för ett par år sedan träffade och flyttade in hos sin sambo Åsa Lindgren så anmälde han hennes fyrarummare i södra Stockholm som sitt övernattningsboende. Själv är han ju, som så många andra riksdagsledamöter, skriven i Stockholm utan i sin valkrets. I Håkan Juholts fall i Oskarshamn. Så nu har han under flera års tid låtit Riksdagen betala hela hyran för den lägenhet de bor i tillsammans (som för övrigt har en förvånansvärd låg hyra, bara 6571 kr/mån för en fyrarumslägenhet på 100 kvm). Detta är naturligtvis mot reglerna, maximalt halva hyran kan Håkan Juholt får ersättning för enligt Riksdagens regler. Men stackars okunniga Håkan Juholt visste naturligtvis inte att han gjordt något fel. Nu ber han om ursäkt och lovar att betala tillbaka det överskjutande beloppet. Något åtal för bedrägeri är väl som vanligt inte att tänka på när det gäller politiker som förser sig själva av skattebetalarnas pengar.

Tänk att våra politiker så ofta är okunniga om de regler som gäller för dem själva! Håkan Juholts föregångare på partiledarposten, Mona Sahlin, köpte ju inte bara Toblerone för skattebetalarnas pengar, här finns en lång lista över regler och lagar som hon brutit mot under sin tid som riksdagspolitiker. Dessutom ägnade hon sig åt valfusk under sin tid som partiledare!

Men det är inte bara socialdemokratiska politiker som bryter mot regler och lagar samt girigt förser sig på skattebetalarnas bekostnad. Det verkar gå över alla partigränser. För bara någon vecka sedan avslöjade att den numera politiske vilden William Petzäll åkt taxi för över 100 000 kronor och att Vänsterpartiets partiledarkandidat Rossana Dinamarca lagt över 220 000 kronor av skattebetalarnas pengar på flyg- och taxiresor. Detta trots att det finns både billigare och mer miljövänliga alternativ.

Idag avslöjas också att en kommunchef i Göteborg har gett sin egen dotter ett jobb inom kommunen. Detta i ”konkurrens” med 93 andra sökande. Dottern var säkert nöjd av att få jobb av mamma, men skattebetalarna och speciellt de övriga sökande avtackar sig säkert dylik korruption.

När våra politiska parasiter inte förser sig själva av medborgarnas pengar så gör de tyvärr heller inte mycket annat än att kräka ur sig politiska floskler. Inte underligt att allt fler förlorar förtroendet för alla dessa korrupta politiker.

AB1 AB2 DN1 DN2 DN3 EX1 EX2 EX3 GP1 SvD1
MER INTRESSANT OM: HÅKAN JUHOLT, KORRUPTION, POLITIK, SAMHÄLLSKRITIK

Floskler och politiska parasiter

Medborgare! Riksdagen har fått en politisk vilde. Det är sverigedemokraten William Petzäll som har valt att lämna sitt parti. Detta efter att partiet uppmanat honom att lämna sitt uppdrag i Riksdagen på grund av de missbruksproblem han visat sig ha. Partiet har erbjudit honom hjälp till rehabilitering, men William Petzäll har trots hjälp återfallit i missbruk. Istället för att ta emot ytterligare hjälp och satsa på att bli kvitt sitt missbruk, så väljer William Petzäll att satsa på att trygga sin ekonomiska framtid. Om han blir kvar i Riksdagen så får han nämligen under de kommande 4 åren totalt 3 miljoner kronor för att göra ingenting. Han behöver inte ens närvara i Riksdagen. Utöver det har han dessutom rätt till betald bostad i Stockholm och fria resor i hela Sverige. Något som William Petzäll hittills nyttjat med glädje. Han har nämligen under sitt första år i Riksdagen åkt taxi för drygt 100 000 kronor av skattebetalarnas pengar.

En annan politiker som glatt låter sig bjudas av skattebetalarna är Vänsterpartiets kandidat till partiledarposten, Rossana Dinamarca. Hon har under förra året åkt flyg och taxi för drygt 220 000 kronor. Något som varken framstår som speciellt kostnadseffektivt eller klimateffektivt! Varför ta jetplan mellan Trollhättan och Stockholm när det finns tåg? Tidsbesparingen kan inte vara många minuter.

Men Rossana Dinamarca är inte ensam om tillhöra ett parti som gärna talar om att alla ska ta ansvar för miljön och sedan agera precis tvärtemot. Miljöpartiets före detta språkrör Maria Wetterstrand visade sig vara en riktig miljöbov som ofta tog flyget för att umgås med familjen istället för andra mer miljövänliga alternativ. Naturligtvis då på skattebetalarnas bekostnad.

Men att det finns gott om politiska parasiter är ingen nyhet. I takt med att politiken inte längre är ett kall och en fritidssysselsättning, utan ett yrke, så har också lönerna och ersättningarna sprungit i höjden. Riksdagsledamöterna har haft en löneökning under de senaste årtiondena som vida överstigit vanligt folks löneökningar och deras grundlön uppgår numera till 56 000 kronor i månaden. Till det kommer alltså fri bostad i Stockholm, ett skattefritt traktamente om 110 kr per dygn ledamoten är i Stockholm samt fria resor i hela landet.

Många politiker har dessutom ytterligare ersättningar från partiet eller från annat håll. Dessutom har man en inkomstgaranti som faller ut när man lämnar Riksdagen, vilken är betydligt förmånligare än vanligt folks a-kassa.

Har man dessutom suttit i regeringen så faller än mer manna från himmelen. Förutom en ännu högre lön än riksdagsledamöterna så toppar ofta partiet upp med ytterligare lön. Vissa partier mer än andra. Centerpartiet värderar tydligen sin partiledare högst för Annie Lööf kommer efter att ha blivit näringsminister att totalt sett tjäna mer än statsminister Fredrik Reinfeldt. Detta trots att Annie Lööfs enda praktiska erfarenhet av arbetslivet och näringslivet är att ha sommarjobbat som barista på ett café.

Praktisk kompetens, kunskap och erfarenhet spelar inte så stor roll längre inom politiken. Numera är det viktigare att känna rätt personer, kunna le falskt i TV och att ha munnen full av floskler.

De politiska parasiterna är uppenbarligen här för att stanna och de finns inom alla partier. Ty den politiska eliten håller gärna varandra om ryggen, oavsett partifärg. Allt för att kunna förse sig själv och de sina av skattebetalarnas pengar!

AB1 AB2 AB3 AB4 DN1 DN2 DN3 EX1 GP1 GP2 HD1 SkD1 SkD2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6
MER INTRESSANT OM: MAKTELIT, POLITIK, PENGAR, ANNIE LÖÖF, SKATTEPENGAR

Hatiska feminister och härliga män

Medborgare! När Pär Ström nyligen gav ut boken ”Sex feministiska myter” (som kan laddas ner gratis här) möttes han naturligtvis inte av stående ovationer från landets många gånger feministiskt indoktrinerade politiker, journalister, kulturpersonligheter och krönikörer. Även om ett fåtal av dem faktiskt förde en hyfsat sansad dialog med honom (samtidigt som de också avslöjade att de inte vill ha en jämställdhet och könsneutral lagstiftning), så var det desto fler som reagerade med rent och skärt hat. Pär Ström skriver idag på Newsmill hur han bemöttes med en störtflod av härskarteknik och vrede från flera välkända feminister. Han ger i artikeln flera konkreta exempel på sådana hatiska och nedsättande uttalanden gentemot honom.

Pär Ström frågar sig varför feminister har så svårt att debattera med sakargument, istället för att övergå till personangrepp, samt varför många av dem är så hatiska? För tyvärr kännetecknas den feministiskt styrda jämställdhetsdebatten i Sverige ofta av en aggressiv översittarattityd. Enligt deras egen syn har en feminist alltid tolkningsföreträde och behöver aldrig bevisa sina påståenden på ett logiskt sätt.

Det finns mycket ont i världen, men samtidigt får man inte glömma att det också finns mycket fint. Feminister har dock ofta en skrämmande förmåga att bara fokusera på det dåliga och dessutom ständigt sammankoppla detta med kön. I deras förenklade världsbild är allt ont sammankopplat med män och det manliga, samtidigt som allt gott är sammankopplat med kvinnor och det kvinnliga.

Allt som män eller pojkar traditionellt gör beskrivs med negativa ordalag. Men när kvinnor gör exakt samma sak så är det av någon anledning plötsligt väldigt bra. Feminister vill att pojkar ska kväsas redan i förskolan så att de inte utvecklar ”manliga strukturerna”. Samtidigt ska flickor uppmuntras och lära sig att ta för sig. När en kvinna framställs som ett sexobjekt beskrivs det av feminister som något ytterst negativt, men när en man framställs som sexobjekt så är det plötsligt bra. Då är han en förebild för andra män och pojkar.

Det feministiska tolkningsföreträdet går alltid att vrida och vända så att slutresultatet är till kvinnornas fördel. Det underliggande hatet mot män går dock inte att dölja. Män är ondsinta förövare och kvinnor är oskyldiga offer.

Feministerna har under årtionden fått vräka ur sig sitt hat och sin föraktfulla syn på män utan att bli riktigt ifrågasatta. Vissa börjar till och med argumentera för att mannen riskerar att bli ”onödig”, men det handlar egentligen bara om att män inte har stått upp för sig själva och bemött genusvansinnet.

Det är dags för män att släppa all ridderlighet och respekt för kvinnor (bara för att de är kvinnor). I en sann jämställd värld så är respekt något man förtjänar och inget som man får per automatik på grund av sitt kön.

Män är ursprunget till mycket av det goda och fina som finns i världen. Utan män hade vi inte haft demokrati och det moderna välfärdssamhället. Det är fortfarande män som bidrar mest till att upprätthålla välståndet och utveckla välfärden. Män bidrar med betydligt mer skattepengar till samhället, men får tillbaka betydligt mindre än vad kvinnor får. I genomsnitt transfereras cirka 1 miljon kronor från varje svenska man till varje svensk kvinna via skattesystemet. När hörde vi en feminist nämna det senast.

Det är dags att sluta låta feministerna tala ner män. Det är dags att sluta ge feministerna tolkningsföreträde i debatten kring jämställdhet. Alla vi härliga män måste våga sträcka på oss och sluta ta skit!

MER INTRESSANT OM: PÄR STRÖM, HAT, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET, GENUS

Lata Linda vill att skattebetalarna ska försörja henne

Medborgare! Det märks att det gått grus i maskineriet för de rödgröna. När det nu bara återstår två veckor till valet har Socialdemokraterna tagit sitt partiorgan Aftonbladet till hjälp för att försöka smutskasta Alliansen så mycket som möjligt. Återigen är det förändringarna sjukförsäkringen som man försöker framställa som den ömma punkten för regeringen. Detta genom att lyfta fram ett antal uppmärksammade utförsäkringsfall. Men att detta är en väl koordinerad aktion av Socialdemokraterna märktes inte minst i torsdagens partiledarutfrågning i SVT, då överläkaren Jörg Teichert (som också engagerats av Socialdemokraterna) fick ställa Fredrik Reinfeldt mot väggen. Dagen efter satt han i en presskonferens tillsammans med Mona Sahlin. Trovärdig? Nej!

Aftonbladet fortsätter i samma ohederliga spår. Nu är det ”förlamade” Linda Bjälmén som ska illustrera hur Alliansens ondskefulla sjukförsäkring drabbar de sjukskrivna. Enligt Aftonbladet så måste Linda Bjälmén söka jobb trots att hon är ”rullstolsbunden” och snart ska läggas in på sjukhus för rehabilitering. Hon har varit sjukskriven i tio år efter att ha råkat ut för en whiplashskada.

Men vem är egentligen Linda Bjälmén? Redan för sju år sedan skrev Linda Bjälmén brev till dåvarande statsminister Göran Person och krävde att det skulle stiftas en lag som ger alla sjukskrivna människor rätt till rehabilitering, även de som var arbetslösa. Så att de snabbare skulle kunna komma tillbaka i arbete. Göran Person träffade Linda och lovade henne att hon skulle få hjälp. Han lovade att även sjukskrivna som var arbetslösa skulle få hjälp med rehabilitering. Men av det löftet blev intet!

Istället fortsatte Socialdemokraterna att förtidspensionera personer som med lite hjälp skulle kunna återfå arbetsförmågan. Detta för att dölja den allt mer skenande arbetslösheten. Att utansförskapet ökade var däremot inte så noga för Socialdemokraterna!

Linda Bjälmén kom med tiden in i lunken som ännu en av alla medborgare som var försörjd av skattebetalarna. Det blev med tiden en allt mer bekväm tillvaro. Trots att hon enligt egen uppgift hade domningar i armarna, ständig värk och att hon svimmade (ibland flera gånger per dag) så kunde hon tydligen både knulla, vara gravid och föda barn. Inte bara en gång, utan flera!

När det efter Alliansens valseger åter blev aktuellt med nya sjukförsäkringsregler vaknade Linda Bjälmén åter till liv igen. Hon befarade att de nya hårda reglerna skulle komma att drabba henne hårt när sjukskrivningsperioden var över och att hon riskerade att bli utförsäkrad. Hon säger i samband med detta att hon inget hellre vill än att komma tillbaka till arbetslivet, men är rädd att ingen törs anställa henne. Därför tror hon att risken är stor att hon hamnar hos Socialen istället.

Har vi inte hört samma klagosång tidigare? Låter det inte väldigt likt bluffen Alexandra Johansson? Även hon grät ut i tidningarna och sa sig så gärna vilja börja jobba igen, men vill i praktiken bara fortsätta att leva ett bekvämt hemmafruliv tillsammans med sina barn. Allt betalt av skattebetalarna!

Både Alexandra Johansson och Linda Bjälmén lever aktiva liv och kan uppenbarligen både föda barn och ta hand om dessa. Dessutom har de båda visat att de klarar av att engagera sig politiskt och kan skriva brev till ministrar och media. Då borde man i rimlighetens namn även kunna jobba!

Linda Bjälmén ska ju dessutom nu tydligen få den rehabilitering som hon redan för sju år sedan efterfrågade i sitt brev till Göran Persson! Denna rehabilitering får hon tack vare Alliansregeringens nya sjukförsäkringsregler. Sjukförsäkringsregler som syftar just till att få ut fler långtidssjukskrivna i arbetslivet igen. Men numera verkar Linda Bjälmén mest intresserad av att få lyfta bidrag och leva på skattebetalarnas bekostnad!

Förr lämnades alla sjukskrivna och förtidspensionärer helt åt sitt öde. På så vis fick Sverige världens största utanförskap, trots att Sverige har en av världens högsta medellivslängder, en av världens bästa arbetsmiljöer och, enligt Socialdemokraterna, världens bästa sjukvård! Hur är det rimligt?

Det har Alliansregeringen försökt åtgärda genom att införa stationer under vägen, där de som hamnat i utanförskap tas om hand igen för en ny utredning. Detta för att alla ska få en ny chans att komma tillbaka i samhällsgemenskapen. Få en ny chans att försörja sig själva igen och att bidra till välfärden, istället för att enbart utnyttja den. Alla de som i samband med detta visar sig vara för sjuka för att kunna återvända till arbetslivet får då automatiskt en ny sjukskrivningsperiod och de som blivit bättre tas om hand för rehabilitering och inslussning i arbetslivet, i den mån och den takt deras hälsa tillåter det.

Alliansens politik syftar alltså till att ta hand om de sjuka och inte, som Socialdemokraterna gjorde, sätta dem i permanent utanförskap. Frågan är om personer som Alexandra Johansson och Linda Bjälmén verkligen vill arbeta eller om de blivit så lata och bekväma att de hellre vill bli permanent försörjda av skattebetalarna. Om det är det senare så är det verkligen dags att tänka om!

För att ha rätt till välfärd så har man också en skyldighet att bidra efter egen förmåga!

MER INTRESSANT OM: LINDA BJÄLMEN, ALEXANDRA JOHANSSON, SJUKFÖRSÄKRING

Fantastisk feministisk fanatism

Medborgare! Att Gudrun Schyman har en fantastisk förmåga att skapa uppmärksamhet kring sig själv är knappast någon nyhet. Inte heller att hon är en feministisk fanatiker av första rang. Idag lyckades hon med bedriften att nästan helt eliminera medias intresse för Folkpartiet. Det här skulle ju ha varit deras egen lilla dag i Almedalen. Istället fick Gudrun Schyman alla att rikta blickarna med hennes egen lilla feministiska freakshow, att bränna pengar! Ja, inte bara som hon och annat vänsterfolk brukar göra, utan bokstavligen!

I en debattartikel i Aftonbladet förklarar Feministiskt Initiativ varför de eldar upp 100 000 kronor. Förklaringen är att de gjorde det som en manifestation för rättvisa löner mellan kvinnor och män. Enligt deras egen beräkning så motsvarar det vad kvinnor i Sverige förlorar i lön varje minut, jämfört med män. Både SvD och Aftonbladet har försökt efterlikna kalkylen. Lättlurade som gammelmedia är så ger du Gudrun Schyman rätt i hennes påstående.

Det hela bygger på att kvinnor i genomsnitt har en lägre inkomst än män. Enligt statistik från SCB tjänar män 29 400 kronor i månaden och kvinnor 24 700 kronor i månaden i genomsnitt, vilket innebär att kvinnors lön är 84 procent av mäns inkomst.

Men då har man inte tagit hänsyn till att män i genomsnitt arbetar betydligt fler timmar per månad än vad kvinnor gör. Inte heller har man tagit hänsyn till tjänstens art, ansvarsnivå, branschvariationer, etc. I de undersökningar som gjorts där man tagit hänsyn till denna typ av variationer visar det sig att löneskillnaderna mellan män och kvinnor knappt existerar. Det finns bara skillnader på någon procent som man inte kan förklaras.

Så några löneskillnader existerar i princip inte mellan män och kvinnor. En viss skillnad i genomsnittsinkomst finns däremot, men den har sina logiska och motiverade skäl.

Däremot finns det en annan stor ekonomisk skillnad mellan män och kvinnor! Via transfereringssystemet (de skatter som vi betalar samt de bidrag som vi får) så överför genomsnittsmannen ungefär en miljon kronor till genomsnittskvinnan under sin livstid. Män betalar alltså i genomsnitt in skatter motsvarande en miljon kronor som de själva aldrig får ta del av, utan som istället hamnar i fickorna hos kvinnorna.

Kort sagt skulle man kunna uttrycka det att män betalar betydligt mycket mer för välfärden än vad de får ut av den och kvinnor betalar betydligt mycket mindre för välfärden än vad de konsumerar av den.

När får vi höra Gudrun Schyman tacka Sveriges alla män för det?

Uppdaterad 2010-07-07 kl. 18:40 efter kommentar från Access.

MER INTRESSANT OM: GUDRUN SCHYMAN, PENGAR, BÅL, FEMINISM, SKATTER

Bara fler jobb i den privata sektorn kan rädda välfärden

Medborgare! Valdagen närmar sig med expressfart, men ännu har inget av de politiska partierna talat om vad de konkret vill göra för att säkerställa och vidareutveckla välfärden. De verkar leva i en verklighet där välfärden tas för givet. Att skattepengarna som finansierar den rullar in i statskassan per automatik och om man vill genomföra nya kostsamma reformer så vrider man bara ett par ytterligare varv på skattekranen. De rödgröna har lovat att öka skattetrycket ytterligare för att finansiera nya kostsamma bidragsreformer, något som Sveriges arbetare kommer att förlora på!

Under de senaste femtio åren verkar insikten att det finns en koppling mellan välstånd och välfärd helt försvunnit hos våra politiker. Insikten att pengarna som finansierar vård, skola, omsorg, infrastruktur, sjukförsäkringar, föräldraledighet, barnbidrag, pensioner och mycket annat som vi tar för givet faktiskt har sitt ursprung i framför allt det privata näringslivet verkar vara som bortblåst. En förutsättning för att ett land ska kunna hålla sig med ett bra välfärdssystem är att det finns kontinuerliga skatteintäkter som kan finansiera det.

Huvuddelen av dessa skatteintäkter har sitt ursprung i lönsamma privata företag som vill och kan anställa personal till goda löner i Sverige. Dessa anställda betala i sin tur den skatt som finansierar välfärden. De anställda inom det privata näringslivet är till största del nettoskattebetalare, det vill säga att de betalar in mer skatt till stat och kommun än vad de tar ut i form av bidrag och stöd till företaget de arbetar för. Sverige behöver fler nettoskattebetalare för att långsiktigt kunna säkerställa och utveckla välfärden!

Men under de senaste femtio åren har inte våra politiker ägnat denna oerhört viktiga fråga någon som helst tanke, istället har man ägnat sig åt micro management inom det existerande systemet. Man har ändrat lite på en skattesats här och ändrat på ett bidrag där. Man har infört en ny förmån för en viss grupp i samhället här och byggt ett nytt statligt verk där. Med tiden har den offentliga sektorn växt och bidragssystemet byggt ut, allt för att fånga in alla medborgare i ett vaggan-till-graven-samhälle där i princip alla hamnar i en beroendeställning till staten och därmed gett makteliten en möjlighet att styra över vanligt folks liv.

Men under de senaste 20-30 åren har tecknen på problem i välfärdsstaten gjort sig påminda gång på gång. Redan i mitten på 70-talet kom de första tecknen att det inte stod helt rätt till. Inflationen var skyhög, regeringen tvingades devalvera den svenska kronan vid flera tillfällen och industribransch efter industribransch tvingades lägga ner i Sverige. Plötsligt började arbetslösheten stiga till höjder som man aldrig sett tidigare efter kriget.

Under 80-talet lyckades man på pappret få ordning på ekonomin igen och det började se ljusare ut för vanligt folk, men det var en chimär. Det visade sig att staten höll välfärden uppe med lånade pengar. Statsskulden växte rekordsnabbt och i början av 90-talet föll korthuset ihop! Sverige var satt i skuld.

Den enda lösningen var att kraftigt skära i välfärden. Sjukförsäkringarna försämrades, pensionerna försämrades, infrastrukturprogram stoppades, den svenska kronan sjönk som en sten och svenskarna blev i ett nafs den fattigaste kusinen i Norden.

Även om en hel del viktiga reformer gjordes för att förbättra statens ekonomi så åtgärdades aldrig det viktigaste underliggande problemet, att långsiktigt stimulera och säkerställa kontinuerliga skatteintäkter. Det underliggande problemet verkar inte ens ha analyserats.

Trots att Sveriges befolkning har ökat med 2 miljon människor sedan mitten på 60-talet har inte antalet sysselsatta i det privata näringslivet ökat alls, vilket framgår av nedanstående diagrammet (som genererats på Ekonomifakta baserat på statistik från SCB).

Fram till mitten av 80-talet ökade den offentliga sektorn, men sedan tog det stopp eftersom skatteintäkterna från det privata näringslivet inte längre räckte till att finansiera ytterligare jobb inom den offentliga sektorn (under den siste tiden finansierades dessutom en stor del av lånade pengar, vilket ledde till en ökande statsskuld). För att finansiera den ökande offentliga sektorn höjdes skattetrycket ytterligare. Vanligt folk fick behålla en allt mindre del av sina pengar för egen del. På 60-talet kunde en familj leva på en lön. Det gick inte längre under 80-talet.

Från mitten på 80-talet tills idag så har befolkningen ökat med ytterligare 1 miljon medborgare, men som framgår av diagrammet ovan så är inte fler sysselsatta (varken i privat eller offentlig sektor) idag än då! Sysselsättningsgraden har sjunkit ytterligare, vilket medför att de som arbetar måste försörja ytterligare 1 miljon medborgare. Medborgare som i många fall faktiskt är fullt arbetsföra! Detta medför ytterligare ansträngningar på välfärdssystemet.

Vad som är än mer oroande är att antalet sysselsatta i det privata näringslivet inte är högre idag än vad det var för 45 år sedan, när befolkningen var nästan 2 miljoner färre än idag! Den andel av befolkningen som genererar de skatteintäkter som finansierar välfärden blir allt mindre. Andelen nettoskattebetalare blir lägre och lägre. Andelen som direkt lever på bidrag eller som får sin sysselsättning av jobb som finansieras av skattepengar blir allt större.

Det är detta som är dagens största samhällsproblem. Dagens politik borde handla om att snabbt minska utanförskapet och att få fler i arbete inom den privat sektorn! Dagens politik borde handla om hur man skapar förutsättningar detta.

I dagens DN skriver Patrik Engellau och Thomas Gür om att det bara finns en enda väg för att skapa fler jobb. Det är genom att stimulera företagandet och det privata näringslivet. De skriver att det nu är dags för landets politiker att visa på statsmannaskap. Den enda vägen till ökad sysselsättning är att skapa sådana villkor att företagare vill anställa fler människor!

Medborgarperspektiv kan bara hålla med! Det behövs ett miljonprogram för jobben!

MER INTRESSANT OM: JOBB, ARBETE, SYSSELSÄTTNING, SKATTER, VÄLFÄRD, VAL 2010

Inte ens Carl Bennet är nöjd med den rödgröna ekonomiska politiken

Medborgare! I torsdags jublade Socialdemokraterna och de rödgröna åt SCB-mätningen som gav oppositionen 50,2 procent av rösterna mot 44, 2 procent för Alliansen. Glädjen blev dock kortvarig! Nu visar Sifos senaste opinionsmätning, som utfördes efter den stora SCB-mätningen, att läget har förändrats och att istället Alliansen leder med 2,8 procentenheter före de rödgröna och att Moderaterna är det största partiet. Detta innebär att Alliansen nu leder i fyra av de sex senast publicerade opinionsundersökningarna. Efter att de rödgröna presenterade sin gemensamma budget för en dryg månad sedan har de fallit ihop som en pannkaka.

Vanligt folk har helt enkelt sett igenom de rödgrönas skattehöjarpolitik. En politik som gynnar bidragstagare och missgynna de som arbetar och gör rätt för sig. En politik som motverkar företagande och ansvarstagande.

Till och med den socialdemokratiskt sinnade finansmannen och miljardären Carl Bennet är nu öppet kritisk till den ekonomiska politik som samarbetspartierna i oppositionen för. I fredagens Dagens Industri säger han att framför allt Vänsterpartiet, men till viss del även Miljöpartiet, har en tillväxthämmande hållning. Carl Bennet är bland annat kritisk till att vänsterledaren Lars Ohly deklarerat att han vill inför beskattning av aktiehandel samt att Miljöpartiet vill inför 35 timmars arbetsvecka. Båda förslagen skulle slå hårt mot svenska företag och deras konkurrenskraft.

Men det är inte bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som får kritik av Carl Bennet. Han är även kritisk till det Socialdemokratiska förslaget att återinföra förmögenhetsskatten.

De färskaste opinionsundersökningarna visar att det inte bara är ekonomiskt väl insatta personer som Carl Bennet som sett igenom den rödgröna ekonomiska politiken. Vanligt folk har också fått upp ögonen vad som väntar dem om de rödgröna kommer till makten i höst.

Jobbskatteavdraget, som Alliansregeringen har inför, har i många fall gett mer i plånboken för vanligt folk än vad de av facket framförhandlade löneförhöjningarna har gjort. Trots detta ignorerar vissa fackföreningar jobbskatteavdraget och dess betydelse för deras medlemmar. Istället går facket i Socialdemokraternas ledband och motarbetar sådant som verkligen gynnar medlemmars ekonomiska situation. Det är inte underligt att folk vänder vänstern ryggen!

Vanliga, hederliga, hårt arbetande medborgare kommer att få det sämre med Mona Sahlin som statsminister. Därför röstar riktiga arbetare på Alliansen i årets val!

DI1 DI2 DN1 DN2 DN3 SR
MER INTRESSANT OM: CARL BENNET, EKONOMI, RÖDGRÖNA, SOCIALDEMOKRATERNA

Höj skatten jublar den inpyrda vänstern

Medborgare! Idag presenterades rapporten ”Programberedningen för välfärdsfinansieringen” av en grupp politiker från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Rapport innehåller sprängstoff när det gäller framtidens välfärd. Beräkningar visar att kostnaderna i kommuner och landsting stiger kraftigt de närmaste 25 åren. För att utveckla välfärden i förhållande till landets demografin, att andelen äldre med behov av vård och omsorg stiger snabbt under de närmaste decennierna, kommer man fram till 2035 behöva höja kommunernas skatteintäkter med motsvarande 13 skattekronor per hundralapp om man inte kan hitta någon annan form av finansiering eller förändring av välfärden.

Reaktionen från landets politiker på denna rapport ger en tydlig bild av skillnaderna mellan blocken i synen på skatter och välfärd. Ett antal inpyrda och verklighetsfrånvända vänsterbloggare (som Peter Andersson, Högberg och Alliansfritt Sverige) jublar och tar rapporten som en intäkt på att vänsterns skattehöjarpolitik är korrekt. De verkar inte inse att höjda skatter inte är samma sak som höjda skatteintäkter!

Höjda skatter leder tvärtom till att svensk industris konkurrenskraft försämras ytterligare och att vanligt folk får ännu mindre kvar i plånboken efter att skatten är betald. Detta leder bara till en negativ spiral där företagen går sämre och fler förlorar sina jobb, vilket medför mindre skatteintäkter och ännu mindre möjligheter att bibehålla välfärden. Vänsterpolitiker verkar ha väldigt svårt att förstå detta skattedilemma!

Sverige har redan väldens högsta skatter, men långt ifrån världens bästa välfärd. Skattebetalarna påpekar helt riktigt att det faktiskt är möjligt att sänka skatten och behålla en god kvalitet i välfärdsverksamheterna. Grunden för en god välfärd är en gott välstånd. Välstånd skapas av att företag blomstrar och efterfrågar anställd personal. Att i princip alla medborgare arbetar och kan betala skatt. Ju fler som bidrar med skatt och ju färre som är beroende av bidrag, desto bättre för allas vår gemensamma välfärd. Då genereras stora skatteintäkter även med låga skattesatser!

För precis som Pär Johnson skriver så behöver tre områden bearbetas parallellt:

– Öka andelen medborgare som betalar skatt.
– Minska andelen medborgare som tar det av skattefinansierade kostnader.
– Kostnadsminskning inom det offentliga genom effektiviseringar.

Dessutom behöver man även se över vad som verkligen ska ingå i den allmänna välfärden och därmed finansieras med skattemedel.

Detta verkar dock inte den inpyrda vänstern ha insett.

MER INTRESSANT OM: VÄLFÄRD, SKATTER, SKATTEHÖJNING, SKL, POLITIK, VAL 2010

SlösO – en nagel i ögat på de rödgröna

Medborgare! I Sverige betalar en helt vanlig arbetstagare mer än hälften av sin inkomst i skatt. Det gäller även de som har de allra lägsta inkomsterna. Skatten ska gå till att finansiera den allmänna välfärden, vilket bland annat innefattar bidrag, pensioner, vård, skola, omsorg, badhus, idrottsarenor, kultur, polis, rättsväsende, militär och en massa annat. Jämfört med de flesta andra människor i världen betalar svenskarna en väldigt hög skatt. Om man räknar samman alla skatter, indirekta skatter och avgifter så betalar en svensk arbetstagare knappt 60 procent av sin totala lön i skatt. Det betyder att Skattefridagen, den dagen då en vanlig arbetstagare börjar arbeta åt sig själv, efter att alla skatter är betalda, inte inträffar förrän i mitten av sommaren. Förra året inträffade Skattefridagen den 23 juli.

Trots att vi betalar de högsta skatterna i världen har vi inte världens bästa välfärd. Detta beror dels på att stora grupper av arbetsföra personer inte arbetar och bidrar med skattemedel i Sverige, utan istället lever på bidrag. Det beror även på att svenska politiker under de senaste årtiondena inte har lagt fokus på att öka välståndet i Sverige. Sverige har halkat utför på välståndsligan och utan välstånd blir det ingen välfärd. Slutligen så beror det också på att den offentliga sektorn är ineffektiv och dåligt skött. Det slösa med skattemedlen!

Det sistnämnda har Skattebetalarnas Förening och tankesmedjan Timbro tagit fasta på. De har därför grundat SlösO, ombudsmannen mot slöseri med skattepengar. Johan Ingerö har utsetts till den först SlösO. I Svenska Dagbladet skriver de:

”Våra resurser räcker inte på långa vägar till att beräkna det sammanlagda slöseriet, men resultatet av våra stickprov förskräcker. Slöseriet finns i kommunerna, i landstingen samt i staten och dess alla myndigheter, för att inte tala om i det enorma EU-maskineriet.”

”Vi vet att många väljare är upprörda över slöseriet, både för vad det kostar och för vad pengarna i stället hade kunnat användas till. Därför startar Skattebetalarnas Förening och tankesmedjan Timbro nu SlösO – ombudsmannen mot slöseri med skattepengar. Till SlösO kan man vända sig med klagomål på hur skattepengarna används.”

Med tanke på att de rödgröna leder i opinionsundersökningarna inför höstens val och vi därmed riskerar att få slösaktiga och oekonomiska personer som Yvonne Ruwaida och Lars Ohly i regeringen så är det ett bra tillfälle att lansera SlösO just nu! Alla vet ju dessutom hur duktig Mona Sahlin är att ta hand om sin egen privatekonomi.

De rödgröna lär knappast lägga två strån i kors för att minska slöseriet, tvärtom planerar de att höja skatterna ytterligare och öka bidragen. Som en följd kommer både välståndet och välfärden försämras ytterligare. Förhoppningsvis kan SlösO vara en liten nagel i ögat. Så att de rödgröna inte eldar upp alla våra skattepengar.

MER INTRESSANT OM: SLÖSO, RÖDGRÖNA, SLÖSERI, SKATT, VÄLFÄRD, VÄLSTÅND

Redovisa hela lönen på lönespecen

Medborgare! Hur mycket tjänar en arbetstagare egentligen? Bara för att man har en viss lön som redovisas på lönespecifikationen så innebär inte detta att det verkligen är den kostnad som arbetsgivaren har. I Sverige döljer vi nämligen en del av lönen i något som kallas arbetsgivaravgift. Detta är en avgift som arbetsgivaren tvingas betala till staten, utöver vad han betala i lön till arbetstagaren, men som inte redovisas för arbetstagaren! Arbetsgivaravgiften är 31,42% för de flesta av alla arbetstagare (den varierar något med åldern). De allra flesta arbetstagare vet inte ens om hur mycket de egentligen betalar i skatt!

En typisk SACO-medlem har en lön på 35700 kronor, som redovisas på lönespecifikationen. Inkomstskatten är då cirka 9500 kronor. Kvar i lönekuverten blir då 26200 kronor, vilket med svenska mått mätt är en ganska god inkomst. Vad SACO-medlemmen inte tänker på är att arbetsgivaren utöver detta även betalar en arbetsgivaravgift på cirkla 11200 kronor! Detta innebär att den verkliga inkomsten egentligen är 46900 kronor och den totala skatten är 19700 kronor, eller 42%. När arbetstagaren ska konsumera sina 26200 kronor så betalar denne dessutom ofta 20% av varans eller tjänstens pris i moms. Det innebär att ytterligare upp till 5240 kronor hamnar i statens händer.

Av de totala lönekostnaderna på 46900 kronor hamnar efter konsumtion 26250 kronor i statens händer! Alltså roffar staten åt sig 56% av de arbetsgivarens utgifter! Själva får vi medborgare vara behålla en bråkdel! Om man som medborgare själv vill anställa någon för att utföra tjänster åt en i hemmet blir det oerhört dyrt. Förutom att betala den anställde måste vi ju även förse staten med minst lika mycket pengar! Detta så att Mona Sahlin, Lars Ohly och andra inom makteliten ska kunna lyfta feta löner och slippa arbeta på riktigt!

Det är dags att redovisa arbetsgivaravgiften på lönespecifikationen, så att alla medborgare får reda på vad de verkligen betalar i skatt!

Uppdaterad 2010-03-07 10:15 efter kommentar av Erik.

AB DN1 DN2 SDS SvD1 SvD2
MER INTRESSANT OM: SKATT, ARBETSGIVARAVGIFT, LÖN, MONA SAHLIN, LARS OHLY