Dags att kvinnorna börja ta lite ansvar för välståndet

Medborgare! Fredrik Reinfeldt skrev i veckan en debattartikel i DN där han påpekade att jämställdhet är en smart investering för framtiden. Igår stod han inför FN’s generalförsamling och talade då om samma sak. Att det fortfarande finns länder där kvinnor förvägras rätten att rösta, ärva och arbeta är inte bara en förlust för alla de kvinnorna som drabbas. Det är även en förlust för samhället i stort. Inte bara ur jämställdhetssynpunkt, utan även ekonomiskt. Det innebär också att män ensamma tvingas ta ansvar för att bygga det välstånd som ett samhälle behöver för att i sin tur kunna erbjuda välfärd. För att kunna utveckla ett välfärdssamhälle behövs jämställdhet. Det duger inte att enbart män förväntas ta ansvar för att skapa välståndet. Det är dags för kvinnor att börja bidra i samma utsträckning som män traditionellt har gjort.

Även i ett relativt välutvecklat välfärdssamhälle som Sverige är det huvudsakligen männen som tar ansvar för att skapa välståndet. Därmed är det också männen som huvudsakligen bidrar med de skattepengar som finansierar välfärden och som därmed ser till att det finns dagis och skola till våra barn, sjukvård för alla medborgare och pensioner till de gamla. Varje svensk man bidrar under sin livstid med i medeltal 2 miljoner kronor mer till välfärden än vad han själv får tillbaka. Av dessa går 1 miljon direkt till landets kvinnor via skattetransfereringar.

Detta innebär att en svensk man sliter på sitt arbete i cirka 10-15 år utan att få någonting tillbaka för det. Varken samhället eller de kvinnor som får ta del av detta arbetet brukar någonsin tacka alla dessa män som sliter ut sig i förtid. Allra minst tackar någon feminist dessa män. Tvärtom spyr de istället oftast ur sig ett osande hat gentemot dem.

Var skapas då detta välstånd? Ja, inte är det inom den offentliga sektorn. Den är nämligen beroende av skattepengar för att överhuvudtaget kunna fungera. Nej, det är inom det privata näringslivet som välståndet skapas. Det är där som det sker en värdeförädling. Det är därmed där som produkter och tjänster kan skapas och säljas med en förtjänst. Det är denna förtjänst som gör det möjligt att generera skatt både från företagets förtjänst, men framför allt från de anställdas löner. Ju fler som arbetar med att skapa välstånd inom det privata näringslivet, desto fler källor till skatteinkomster för välfärdssamhället.

Idag finns drygt en miljon människor i utanförskap i Sverige. Det är människor i arbetsför ålder som inte har ett arbeta, istället försörjs dessa av olika typer av bidrag och ersättningar från samhället. Varje sådan person som kan gå från bidrag till en tjänst inom det privata näringslivet är en enorm vinst för hela samhället. Därför behövs, som Medborgarperspektiv tidigare skrivit, ett miljonprogram för jobben!

För att skapa fler jobb krävs att det först startas flera nya framgångsrika företag. Företag som kan utvecklas på ett lönsamt sätt och som sedan fortsätter att investerar i Sverige. Sverige har en fin tradition av att skapa framgångsrika och lönsamma företag. När man betraktar de stora och framgångsrika företag som finns i Sverige kan man inte annat än att förundras över att det till nästan 100 procent är grundade av män. Det gäller inte bara de gamla traditionella företaget. Det gäller även de framgångsrika företag som skapats under de senaste årtiondena. Det är alltså män som traditionellt sett har tagit ansvar för att skapa välståndet i Sverige.

Fredrik Reinfeldt påpekar att jämställdhet är en smart investering för framtiden. Det gäller inte enbart i de länder där kvinnor ännu inte rätten att rösta, ärva och arbeta. Det gäller även i Sverige. Sverige är ett av de länder i västvärlden där kvinnor tar minst ansvar för att skapa välstånd.

Trots att kvinnor utbildar sig i allt högre grad och numera dominerar på universiteten (67 procent av de som lämnar universiteten med en examen är idag kvinnor) så startar kvinnor bara cirka 30 procent av de nya företagen.

Istället för att starta företag och skapa välstånd så söker sig allt för många av dessa högutbildade kvinnor till den offentliga sektorn, gärna inom olika administrativa och byråkratiska grenar, och bidrar då snarare till att minska välståndet och välfärden i landet. Administration och byråkrati tar resurser från den operativa verksamheten som faktiskt är välfärdssamhällets viktigaste uppgift. Barn, sjuk och gamla blir lidande.

Andra välutbildade (ofta feministiska) kvinnor använder sin tid till att förespråka kvotering till börsföretagens styrelser. Så istället för att själva starta nya företag och utveckla dessa på ett lönsamt sätt så förväntar de sig att få glida in på en räkmacka till börsbolagens högsta beslutande organ bara på grund av sitt kön och utan att behöva arbeta sig upp den långa vägen. Det är inte bara synnerligen egoistiskt. Det är dessutom ett enormt förminskande mot de (fåtal) kvinnor som genom åren gjort karriär och tagit sig ända upp till toppen av egen maskin. Än fler argument varför kvotering är vansinnigt tar Aron Modig upp i en bra debattartikel i SvD.

Nej, det som krävs är att fler kvinnor börjat ta ansvar för att skapa välstånd i Sverige! Om bara 200 välutbildade kvinnor skulle starta lika många nya börsföretag med 1000 anställda var så skulle 200 000 arbetslösa få nya jobb. Det skulle inte bara innebära att samhällets inte längre skulle behöva försörja dem via bidrag och olika ersättningar. Det skulle dessutom innebära att de började betala skatt till samhället. Skattepengar som kan användas till att ytterligare utveckla välfärden.

För jämställdhetens skull är det därför dags att börja ställa krav på kvinnorna att starta nya företag och att de börjar ta lite ansvar för välståndet!

MER INTRESSANT OM: KVINNOR, VÄLSTÅND, VÄLFÄRD, FÖRETAG, JÄMSTÄLLDHET

Släng offerkoftan och blicka framåt istället

Medborgare! Feminismen är den ideologi som kramar offerkoftan starkast i Sverige. Kanske är det ingen slump, eftersom den gren av feminismen som är dominerande (radikalfeminismen) är starkt influerad av det marxistiska tänkandet. Ett tänkande där grupper i samhället ställs mot varandra och där gruppernas möjlighet till makt över sin egen tillvaro ses som ett nollsummespel. Den typen av tankesätt leder ofelbart till att det ständigt gäller att framställa sin egen grupp som ”offer” och den grupp som man ser som motståndare till ”förövare”. Just detta ser man mycket tydligt i radikalfeminismens teori om könsmaktsordningen.

När den här typen av ideologier får legitimitet i samhället (och därmed allt mer uttrymme i samhällsdebatten) så leder de inte till ökad förståelse och samförstånd, utan enbart till att klyftorna mellan de två grupperna ökar. Det är också just detta som så tydligt hänt i jämställdhetsdebatten i Sverige. Det har övergått i ett destruktivt feministiskt könskrig. Tyvärr vet vi dessutom vad den här typen av ideologier och tänkande har lett till i världshistorien, när de har tillåtits att helt dominera samhället. Med det i baktanke är det ingen vacker bild av framtiden vi har att vänta.

Många feministiska debattörer är ärliga med att de bedriver kvinnokamp och att feminism inte innefattar män. Trots detta så hävdas det ofta från feministiskt håll att man bedriver en kamp för jämställdhet, men när man granskar den i detalj kan man kort sagt säga att den främst ser till kvinnors rättigheter och mäns skyldigheter. Inte det omvända.

Det är då inte konstigt att män (som Ivar Arpi skriver) inte känner sig välkomna att diskutera jämställdhet. Ty i den feministiska jämställdhetdebatten beskrivs nämligen män enbart i onda ordalag och män framställs ständigt som en priviligierad grupp i samhället som har makt över kvinnor. Precis som Anders B Westin påpekar så blundar dessa feminister för allt positivt som män har bidragit med till samhället. Ting som uppenbarligen (kvinnliga) feminister bara tar för givet ska finnas i samhället. Istället hamras bilden av kvinnan som ”offer” och mannen som ”förövare” in, aldrig ska de två mötas. Klyftan mellan könen vidgas för varje nytt feministiskt inlägg i jämställdhetsdebatten.

Att män och kvinnor historiskt sätt har haft olika uppgifter i samhället och olika förväntningar på sig är det knappast någon som nekar till. Det finns det både biologiska och sociala orsaker till (vilket  Pelle Billing beskrivit bland annat här och här). Det har inget med förtryck att göra. Det har varit en konsekvens av de förhållanden som människan levt under. Förväntningarna har varit till ondo och godo för både kvinnor och män. Båda har haft sina fördelar och sina nackdelar.

När levnadsförhållandena i samhället har förändrats så har också könsrollerna förändrats. Det har varit tidens gång. Under de senaste århundradena har samhället förändrats i en aldrig tidigare skådad takt. Det har också lett till att trycket på att förändra könsrollerna ökat enormt. Och könsrollerna har förändrats, men som alltid med en viss eftersläpning.

Samtidigt har det moderna samhället blivit allt mer internationaliserat och allt mer heterogent. Den (relativa) homogenitet i levnadsförhållanden som för bara ett par generationer sedan fanns i det svenska samhället är på snabb väg att försvinna. Detta har också lett till att synen på män och kvinnor kommit att divergerat allt mer beroende på vilka kretsar man tillhör i samhället. En klassisk arbetarfamilj i Borlänge har kanske inte samma syn på könsrollerna och samma förväntningar på män respektive kvinnor som en ung ensamstående kulturjournalist på Södermalm eller som ett nyligen hitkommet invandrare från Somalia.

Men eftersom kulturjournalisten på Södermalm har oändligt mycket mer inflytande över vad som skrivs i gammelmedia så kommer naturligtvis hennes och hennes vänners (ofta radikalfeministiska) bild av samhället att klart dominera debatten i Sverige. Det är hennes bild av Sverige som kommer att påverka politiken och som i slutändan kommer att få inflytande över både arbetarfamiljens liv i Borlänge och den nyligen hitkomna invandrarens liv i förorten, trots att de inte alls känner igen sig i hennes bild!

Det är då det uppstår en enorm klyfta mellan den etablerade eliten i samhället och det som Göran Hägglund kallar verklighetens folk.  Detta ser vi exempel på nästan dagligen. Här om sisten var det legodebatten i Aftonbladet, där både feministiska debattörer och enskilda politiker ville gå in och detaljstyra vanliga människors liv istället för att överlåta beslutet om vilka leksaker föräldrarna ska köpa till sina barn på dem själva. Allt under parollen att det var ett enormt jämställdhetsproblem att pojkar och flickor inte bygger lika mycket med lego. I detta fallet var det företaget Lego som sågs som den hemska ”förtryckaren” och landets alla föräldrar och barn som ”offren”.

Precis som Göran Hägglund påpekade så fördes jämställdhetsdebatten återigen långt över huvudet på vanliga människor. Ett antal självutnämnda experter ville styra vanliga människors liv, eftersom de anser att vanligt folk inte förstår sitt eget bästa. Samma totalitära tänkande som så ofta dyker upp i svallvågorna av den radikalfeministiska propagandan.

Samma typ av radikalfeministiskt glorifierande av offerrollen ser man i debatten om #prataomdet. Kvinnor beskrivs gång efter gång som passiva ”offer” som inte klarar av att ta eget ansvar för sig själva, speciellt inte i situationer som har med sex att göra. Istället för att förvänta sig att kvinnor själva ska kunna känna efter vad de känner och tydligt förmedla det till sin sexpartners, så läggs förväntningen på att mannen ska kunna känna efter vad kvinnan känner. Om han inte klarar av det så är hand per definition en ”förrövare”.

Trots att de (ofta unga och välutbildade) kvinnor som pratar om det alla har vuxit upp i ett samhälle som präglats av den svenska feministiska debatten klarar de tydligen inte av att ta samma ansvar för sig själva som unga män de facto tar. Istället odlar de bilden av sig själva som ”offer” och män som ”förövare”. Offerkoftan sitter hårdare på ju mer genomslag i samhällsdebatten som den feministiska propagandan får, men det pratar vi inte om.

Tyvärr präglas allt mer av svensk politik av offerrollsglorifierande. Det ska ständigt refereras till ”strukturer” och ”normer” som ligger som en enda enorm hämsko över landets alla utsatta grupper. Alla är de ”offer”, men störst ”offer” av alla är landets alla kvinnor. Så snart en kvinna har en motgång så beror det på könsdiskriminering. Aldrig kan det bero på hennes individuella brister och tillkortakommanden. Det har årtionden av feministisk propaganda fastlagt.

Offerrollsglorifierandet har gått så långt att till och med män börjar se sig som ”offer”.

Men är det verkligen en positiv utveckling för ett samhälle att dess medborgare ständigt matas med bilden att de är ”offer” som är ”förtryckt” av ”strukturerna” och ”normerna”? Nej! Det leder bara till ett destruktivt samhälle där individen på sikt tappar tron på sig själv och blir passiv. Det bygger upp en känsla hos individen av att inte kunna påverka sitt eget liv och det skapa en förväntan av att staten istället ska ta ansvar för varje enskild medborgare, istället för att individen själv ska göra det.

Men staten kan aldrig ta ansvar för varje enskild medborgare. Staten är ingen övermänsklig varelse med gudomlig kraft. Staten består också av individer. Individer som inte har större förmåga att ta hand om andra än vad de enskilda medborgarna har att ta hand om sig själva.

Därför måste vi alla kasta offerkoftan och göra upp med radikalfeminismens destruktiva samhällssyn. Män och kvinnor måste ta varandra i hand och gemensamt blicka framåt. Vi måste fokusera på att ta vara på alla de möjligheter vi alla har. Alla individer har måhända inte exakt samma möjligheter på livets alla områden, men det gäller att ta så väl vara på alla de möjligheter som vi faktiskt har som enskilda individer. De är vi skyldiga varandra.

MER INTRESSANT OM: PRATA OM DET, OFFERKOFTA, JÄMSTÄLLDHET, FEMINISM

Den nya sjukförsäkringen har även en solsida

Medborgare! Det återstår nu bara timmar av årets valrörelse och partierna försöker in i det sista att övertyga väljarna att lägga sin röst på just dem. De rödgröna har i slutspurten försökt att använda den nya sjukförsäkringen som ett vapen för att vinna röster. Detta genom att beskylla Alliansen för enskilda fall där Försäkringskassans beslutat att inte förlänga sjukersättningen för svårt sjuka, som det uppmärksammade fallet Annica Holmquist. Detta trots att Försäkringskassan själva har erkänt att de kan ha gjort fel och därför vill granska ärendet på nytt för att finna en lösning för Annica Holmquist.

För reglerna är klara, sjukförsäkringen är inte tidsbegränsad för personer med allvarliga sjukdomar! I grunden är den nya sjukförsäkringen bra. Den har tillkommit för att hjälpa sjukskrivna, som har arbetsförmåga eller som med lite rehabilitering kan återfå arbetsförmåga, att komma tillbaka till arbetslivet. Sjukskrivna som med de tidigare reglerna blev vända ryggen av samhället. Sjukskrivna som då tvingades in i förtidspension för att arbetslöshetsstatistiken skulle se lite bättre ut. Sjukskrivna som hamnade i ett utanförskap, utan möjlighet att ta sig tillbaka till samhällsgemenskapen igen.

Det är dessutom så att vi alla har ett behov av att så många som möjligt av de sjukskriva återkommer till arbetsmarknaden igen, om vi verkligen vill säkra välfärden i framtiden. Vi har nämligen en enorm demografiskt utmaning framför oss. Allt större grupper kommer att gå i pension i framtiden. Allt fler ungdomar utbildar sig under allt längre tid. Detta gör att det är en allt mindre andel av den arbetsföra befolkningen som måste försörja de som inte arbetar. Då är det viktigt att så många som möjligt i arbetsför ålder arbetar och betalar skatt. Varje person som går från bidragsberoende till att själv försörja sig och betala skatt bidrar dubbelt till välfärden.

Därför är det oerhört viktigt att hjälpa så många som möjligt tillbaka till arbetslivet så snabbt som möjligt efter att de blivit sjuka. Det kommer att ställa stora krav på sjukvården, men också på sjukförsäkringssystemet. Det nya sjukförsäkringssystemet är ett steg i rätt riktning.

Visst finns det enskilda personer som hamnar mellan stolarna, som Annica Holmquist. Det händer i det nya sjukförsäkringssystemet, men det skedde även i det gamla sjukförsäkringssystemet. Orsakerna kan vara oklarheter i reglerna, men också misstag av tjänstemännen på Försäkringskassan.

Fördelen med det nya systemet är ju att det faktiskt lett till att sjukskriva har fått hjälp att komma tillbaka. Sådant är naturligtvis inte lika sensationellt och leder därför inte till helsidor i kvällstidningarna. Inte heller kan det användas som ett slagträ i valkampen. System förväntas ju fungera!

Men i sådana här lägen kan det vara på sin plats att läsa om Lottens föräldrar som fått hjälp att återvända till arbetsgemenskap igen, något som inte bara varit till nytta för de själva utan för hela familjen. Alla mår de bättre nu.

En annan som äntligen fått hjälp är Bo Göran Hägg från Göteborg. Han säger i en intervju att livsglädjen är tillbaka och att han ser positivt på framtiden igen.

http://svt.se/embededflash/2018875/play.swf

Det är lätt att glömma att den nya sjukförsäkringen även har en solsida. En solsida som är långt större än skuggsidan. Glöm inte det när det är dags att rösta i morgon!

AB1 AB2 AB3 AB4 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 EX1 EX2 EX3 EX4 EX5 GP1 GP2 SvD1 SvD2
MER INTRESSANT OM: SJUKFÖRSÄKRING, ALLIANSEN, UTFÖRSÄKRAD, ARBETE, VAL

Lata och bortskämda svenska ungdomar

Medborgare! Bert Karlsson skriver idag på Aftonbladet Debatt att de svenska ungdomarna är för lata för att plocka bär och att det är en skam att vi ska behöva importera arbetskraft från Asien för att utföra vissa typer av jobb i samhället, samtidigt som ungdomsarbetslösheten är rekordstor. Bert Karlsson slår huvudet på spiken när han beskriver att problemet med ungdomsarbetslösheten till stora delar beror på att dagens ungdomar är lata och bortskämda som inte vill ta de instegsjobb som faktiskt finns i samhället samt att facket bidrar till situationen genom att motarbeta politiska lösningar som skulle kunna öka antalet ungdomsjobb och deltidsjobb. Bert Karlsson skriver:

”Dagens ungdomar är helt enkelt förbannat lata och bortskämda. Den första frågan du får av en ung som söker ett jobb är: Hur hög är lönen?

Och det är vi själva, med god hjälp av facket, som skapat krisen. För så fort någon föreslår att några av de hundratusentals ungdomar som går arbetslösa ska få en chans att komma in i arbetslivet, fast med lärlingslön eller liknande, så sätter facket stopp. Det ska vara avtalsenliga löner och följden blir att ungdomarna hellre går arbetslösa. Och lågavlönade jobb som städare, bärplockare eller på hamburgerrestaurang fnyser ungdomarna bara åt. Vad tror de egentligen? Att de direkt ska få en direktörslön eller något annat toppavlönat jobb, trots att erfarenheten är noll?”

Att Sverige har en oerhört hög ungdomsarbetslöshet beror till stora delar på att det inte är lönsamt att skapa instegsjobb i Sverige. Detta på grund av de anställningsregler och på de lönevillkor som råder på arbetsmarknaden. Det måste helt enkelt bli lättare och billigare att temporärt anställa personal för enklare instegsjobb.

Dessutom måste attityden hos de svenska ungdomarna förändras. I de flesta andra europeiska länderna förväntas ungdomar i gymnasieåldern arbeta på kvällar, på helger och under studieuppehåll. Detta för att tjäna lite extra pengar, men fram för allt för att få in en fot på arbetsmarknaden samt för att lära sig att ta ansvar för och sköta ett jobb! Och det är just den typ av jobb som Bert Karlsson nämner som dessa ungdomar brukar utföra, att packa upp varor i butiker, att städa, att dela ut reklam, att plocka bär eller att vända hamburgare på McDonalds.

Som Medborgarperspektiv skrivit tidigare så är just sysselsättningen den viktigaste politiska frågan just nu. Fler svenskar måste komma i arbete och ta ansvar för sin egen försörjning istället för att leva som parasiter på skattebetalarna. Idag lever stora grupper av arbetsföra individer hellre på bidrag och ersättningar än av eget arbete. Detta måste förändras. Ungdomar måste komma ut i arbetslivet tidigare samtidigt som pensionsåldern måste höjas, något som Nils Lundgren med son nyligen påpekade i en debattartikel i Aftonbladet.

Fler svenskar måste i arbete! Då duger det inte med lata och bortskämda svenska ungdomar som förväntar sig att mamma och pappa eller skattebetalarna ska försörja dem långt efter att de blivit myndiga! Väx upp svenska ungdomar! Det är dags att ta eget ansvar redan i gymnasieåldern! Ut och plocka bär!

MER INTRESSANT OM: UNGDOMAR, UMGDOMSARBETSLÖSHET, ARBETSLÖSHET

De rödgrönas bidragspolitik är ohållbar

Medborgare! Inför Almedalsveckan gör de rödgröna nya utspel. Återigen handlar det om nya överbud som ska köpa röster åt dem. Oppositionen lovar denna gången att satsa minst tolv miljarder kronor mer på välfärden än regeringen de kommande två åren. Detta utöver de redan lovade satsningarna som de presenterade i sin skuggbudget. Men eftersom svensk ekonomi ser allt bättre ut, tack var att finansminister Anders Borg har gjort ett bra jobb under finanskrisen, så ser de rödgröna chansen att spendera ytterligare tolv miljarder av skattebetalarnas pengar. Överbudspolitik som sagt! Men det visar ju samtidigt att de rödgröna ger regeringen och Anders Borg ett högt betyg när det gäller landets finanser!

Samtidigt skriver Sjunde AP-fondens VD, Peter Norman, på DN Debatt att radikala åtgärder krävs för att behålla pensionerna på nuvarande nivå. När folkpensionen infördes 1913 var pensionsåldern 10 år lägre än den förväntade livslängden. Idag är den 18 år lägre. Han skriver att med dagens pensionssystem blir problemet tydligt. Om vi får fler pensionärer, utan att ekonomin växer, blir det allt mindre pengar till varje individ. För att klara pensionerna krävs enligt Peter Norman därför åtgärder inom tre områden:
– höjda åldersgränser för statlig pension samt rätten att arbeta,
– premiering av tidiga studier och därmed tidigare högskoleexamina,
– nytänkande när det gäller att locka hit invandrad arbetskraft.

Peter Norman anser även att svenskarna måste ändra attityd och inse konsekvenserna av den demografiska utvecklingen. Befolkningspyramiden blir allt mer skev i Sverige (och resten av västvärlden). En allt större andel av befolkningen består av pensionärer. Samtidigt studerar ungdomar allt längre och kommer inte ut på arbetsmarknaden förrän många gånger i 25-års åldern. Det gör att en allt mindre andel av befolkningen måste försörja både de unga, de som studerar, pensionärerna samt även alla i arbetsför ålder som är sjukskrivna, arbetslösa eller saknar sysselsättning av andra anledningar. Det är inte hållbart i längden!

Istället måste arbetsutbudet måste öka och varje individ arbeta fler timmar. Annars hotar sänkta pensioner och ett fattigare liv för många svenskar. Välfärden kan endast finansieras genom att så många som möjligt är med och bidrar med arbete och skattepengar! Därför krävs satsningar för att skapa fler jobb i den privata sektorn.

De rödgrönas politik uppmuntrar tyvärr inte alls arbete. Tvärtom satsar de rödgröna på en bidragspolitik som gynnar de som inte tar ett eget ansvar för sin egen försörjning och som inte är med och bidrar med skattepengar till välfärden. Dessutom straffas de som arbetar med skattehöjningar. Detta är en ekonomisk politik som på sikt kommer att lägga landet i ruiner.

Som Medborgarperspektiv rapporterat tidigare så är det enda som kan rädda välfärden ett miljonprogram för jobben!

MER INTRESSANT OM: RÖDGRÖNA, PENSIONER, VÄLFÄRD, ARBETE, JOBB, SKATT

Bara fler jobb i den privata sektorn kan rädda välfärden

Medborgare! Valdagen närmar sig med expressfart, men ännu har inget av de politiska partierna talat om vad de konkret vill göra för att säkerställa och vidareutveckla välfärden. De verkar leva i en verklighet där välfärden tas för givet. Att skattepengarna som finansierar den rullar in i statskassan per automatik och om man vill genomföra nya kostsamma reformer så vrider man bara ett par ytterligare varv på skattekranen. De rödgröna har lovat att öka skattetrycket ytterligare för att finansiera nya kostsamma bidragsreformer, något som Sveriges arbetare kommer att förlora på!

Under de senaste femtio åren verkar insikten att det finns en koppling mellan välstånd och välfärd helt försvunnit hos våra politiker. Insikten att pengarna som finansierar vård, skola, omsorg, infrastruktur, sjukförsäkringar, föräldraledighet, barnbidrag, pensioner och mycket annat som vi tar för givet faktiskt har sitt ursprung i framför allt det privata näringslivet verkar vara som bortblåst. En förutsättning för att ett land ska kunna hålla sig med ett bra välfärdssystem är att det finns kontinuerliga skatteintäkter som kan finansiera det.

Huvuddelen av dessa skatteintäkter har sitt ursprung i lönsamma privata företag som vill och kan anställa personal till goda löner i Sverige. Dessa anställda betala i sin tur den skatt som finansierar välfärden. De anställda inom det privata näringslivet är till största del nettoskattebetalare, det vill säga att de betalar in mer skatt till stat och kommun än vad de tar ut i form av bidrag och stöd till företaget de arbetar för. Sverige behöver fler nettoskattebetalare för att långsiktigt kunna säkerställa och utveckla välfärden!

Men under de senaste femtio åren har inte våra politiker ägnat denna oerhört viktiga fråga någon som helst tanke, istället har man ägnat sig åt micro management inom det existerande systemet. Man har ändrat lite på en skattesats här och ändrat på ett bidrag där. Man har infört en ny förmån för en viss grupp i samhället här och byggt ett nytt statligt verk där. Med tiden har den offentliga sektorn växt och bidragssystemet byggt ut, allt för att fånga in alla medborgare i ett vaggan-till-graven-samhälle där i princip alla hamnar i en beroendeställning till staten och därmed gett makteliten en möjlighet att styra över vanligt folks liv.

Men under de senaste 20-30 åren har tecknen på problem i välfärdsstaten gjort sig påminda gång på gång. Redan i mitten på 70-talet kom de första tecknen att det inte stod helt rätt till. Inflationen var skyhög, regeringen tvingades devalvera den svenska kronan vid flera tillfällen och industribransch efter industribransch tvingades lägga ner i Sverige. Plötsligt började arbetslösheten stiga till höjder som man aldrig sett tidigare efter kriget.

Under 80-talet lyckades man på pappret få ordning på ekonomin igen och det började se ljusare ut för vanligt folk, men det var en chimär. Det visade sig att staten höll välfärden uppe med lånade pengar. Statsskulden växte rekordsnabbt och i början av 90-talet föll korthuset ihop! Sverige var satt i skuld.

Den enda lösningen var att kraftigt skära i välfärden. Sjukförsäkringarna försämrades, pensionerna försämrades, infrastrukturprogram stoppades, den svenska kronan sjönk som en sten och svenskarna blev i ett nafs den fattigaste kusinen i Norden.

Även om en hel del viktiga reformer gjordes för att förbättra statens ekonomi så åtgärdades aldrig det viktigaste underliggande problemet, att långsiktigt stimulera och säkerställa kontinuerliga skatteintäkter. Det underliggande problemet verkar inte ens ha analyserats.

Trots att Sveriges befolkning har ökat med 2 miljon människor sedan mitten på 60-talet har inte antalet sysselsatta i det privata näringslivet ökat alls, vilket framgår av nedanstående diagrammet (som genererats på Ekonomifakta baserat på statistik från SCB).

Fram till mitten av 80-talet ökade den offentliga sektorn, men sedan tog det stopp eftersom skatteintäkterna från det privata näringslivet inte längre räckte till att finansiera ytterligare jobb inom den offentliga sektorn (under den siste tiden finansierades dessutom en stor del av lånade pengar, vilket ledde till en ökande statsskuld). För att finansiera den ökande offentliga sektorn höjdes skattetrycket ytterligare. Vanligt folk fick behålla en allt mindre del av sina pengar för egen del. På 60-talet kunde en familj leva på en lön. Det gick inte längre under 80-talet.

Från mitten på 80-talet tills idag så har befolkningen ökat med ytterligare 1 miljon medborgare, men som framgår av diagrammet ovan så är inte fler sysselsatta (varken i privat eller offentlig sektor) idag än då! Sysselsättningsgraden har sjunkit ytterligare, vilket medför att de som arbetar måste försörja ytterligare 1 miljon medborgare. Medborgare som i många fall faktiskt är fullt arbetsföra! Detta medför ytterligare ansträngningar på välfärdssystemet.

Vad som är än mer oroande är att antalet sysselsatta i det privata näringslivet inte är högre idag än vad det var för 45 år sedan, när befolkningen var nästan 2 miljoner färre än idag! Den andel av befolkningen som genererar de skatteintäkter som finansierar välfärden blir allt mindre. Andelen nettoskattebetalare blir lägre och lägre. Andelen som direkt lever på bidrag eller som får sin sysselsättning av jobb som finansieras av skattepengar blir allt större.

Det är detta som är dagens största samhällsproblem. Dagens politik borde handla om att snabbt minska utanförskapet och att få fler i arbete inom den privat sektorn! Dagens politik borde handla om hur man skapar förutsättningar detta.

I dagens DN skriver Patrik Engellau och Thomas Gür om att det bara finns en enda väg för att skapa fler jobb. Det är genom att stimulera företagandet och det privata näringslivet. De skriver att det nu är dags för landets politiker att visa på statsmannaskap. Den enda vägen till ökad sysselsättning är att skapa sådana villkor att företagare vill anställa fler människor!

Medborgarperspektiv kan bara hålla med! Det behövs ett miljonprogram för jobben!

MER INTRESSANT OM: JOBB, ARBETE, SYSSELSÄTTNING, SKATTER, VÄLFÄRD, VAL 2010

Mona Sahlin förstår verkligen inte hur det fungerar!

Medborgare! Så har återigen Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin visat att hon definitivt inte är lämpligt att leda landet. I SVT’s Agenda påstod hon nyligen att det finns 7 miljoner löntagare i Sverige, men där har hon helt helt fel. Det finns ungefär 4,4 miljoner löntagare i landet, varav cirka 1,3 miljoner är offentliganställda och 3,1 miljoner är anställda inom det privata näringslivet. Mona Sahlin har uppenbarligen inte speciellt bra koll på elementära samhällsfakta eller så vet hon inte skillnaden på en löntagare och en skattebetalare!

Inte heller verkar hon förstå var pengarna till välfärden kommer ifrån. I morgonens utfrågning i SVT’s Godmorgon Sverige lovade oppositionsledaren satsningar på offentlig sektor och skattehöjningar för att mota arbetslösheten. Hon hävdade att ”för att klara jobben måste vi skjuta till större resurser till vården, skolan och omsorgen”. Nej, Mona! Det är precis tvärtom! Vi behöver skapa fler riktiga jobb för att klara välfärden. Välfärden skapar inga jobb av sig själv.

På samma sätt skapas heller inga nya jobb genom att besluta att det är en rättighet att ha ett heltidsjobb. För precis som tittaren Harriet Bellafesta sa i dagens Godmorgon Sverige så verkar inte Mona Sahlin förstå hur det fungerar i verkligheten. Om ett antal deltidsanställda kräver att få jobba heltid så kommer detta endast leda till att arbetsgivaren tvingas säga upp ett antal andra deltidsanställda på grund av arbetsbrist, vilket Daniel Snällman så pedagogiskt visar på sin blogg. Inga nya arbetstillfällen har ju skapats bara för att Mona Sahlin har bestämt att det ska vara en rättighet att jobba heltid!

Det enda sättet att klara välfärden är genom att skapa fler jobb inom det privata näringslivet! Så att vi får fler löntagare som kan bidra med mer skatteintäkter till välfärden än vad de själva kostar i skatteutgifter.

Det är inom det privata näringslivet som landets välstånd genereras. Det välstånd som även betalar de skatter som finansierar välfärden och den offentliga sektorn. När det privata näringslivet minskar drabbar detta inte enbart alla de anställda, utan även indirekt alla som arbetar inom den offentliga sektorn och alla som är beroende av samhället för sin försörjning eller för vård, skola och omsorg.

Därför är den enda möjliga vägen för att långsiktigt ökat landets välstånd och förbättrad medborgarnas välfärd att skapa goda förutsättningar för det privata näringslivet. Målet borde vara att genomföra ett miljonprogram för jobben, med målet att under de kommande 10 åren skapa minst en miljon nya arbetstillfällen inom det privata näringslivet och att öka kvalificeringsgraden på jobben. Så att vi långsiktigt kan skjuta till större resurser till vården, skolan och omsorgen!

Först måste välståndet skapas, sedan kan välfärden utvecklas!

Det är på tiden att Mona Sahlin börjar förstå hur det verkligen fungerar!

MER INTRESSANT OM: MONA SAHLIN, VÄLFÄRD, DELTIDSJOBB, JOBB, ARBETE

Arbetarna är förlorarna i de rödgrönas Sverige

Medborgare! I morgon presenterar den rödgröna oppositionen hela sin överenskommelse om budgeten. Detta som ett svar på regeringens vårproposition som lades fram den 15 april. Flera av oppositionens förslag har dock redan presenterats, bland annat satsningen på höghastighetståg, folkomröstning om Förbifart Stockholm, extra pengar till kommuner och landsting, förändringar i arbetslöshetsförsäkringen, höjda bidrag till ensamstående mammor samt satsningar på pensionärer och sjukskrivna. Hur många hundratals miljarder löftena kommer att kosta har nog inte ens de rödgröna hunnit summerat ihop än.

Redan idag har dock delar av den rödgröna budgetmotionen släppts ut. Oppositionens partiledarna har i en debattartikel i Svenska Dagbladet presenterat ytterligare löften. Nu är det jobben som man säger sig värna när man föreslår att arbetsgivaravgifterna för småföretag ska sänkas med 2 miljarder 2011 och 6 miljarder 2012. Dessutom ska den som anställer en arbetslös ungdom ska få sänkt skatt motsvarande hela arbetsgivaravgiften. I grunden är det positiva förslag, men de är allt för små och i kombination med alla övriga mångmiljardlöften till ökade bidrag framstår detta enbart som ännu mer Tobleronepolitik. Vem ska stå för fiolerna?

Svaret får vi i Aftonbladet, som kan avslöja att Mona Sahlin planerar för att alla löntagare ska få höjd skatt redan nästa år! Pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa får däremot sänkt skatt. Dessutom är detta bara det första steget. De rödgröna planerar att fortsätta höja skatten för de som arbetar under kommande år. Det blir allt tydligare att Socialdemokraterna inte längre är ett arbetarparti, utan ett parti för bidragstagare.

GP:s ledarblogg tycker att det är dags att påminna Mona Sahlin om en av de textrader i Internationalen som Socialdemokraterna vanligtvis inte brukar sjunga på första maj:

”vi under skatter digna ned”

För det är precis vad som kommer att drabba landets löntagare om de rödgröna kommer till makten i september. Med högre skatter blir det allt mindre lönsamt att arbeta och göra rätt för sig, samtidigt som det blir allt mer lönsamt att leva på bidrag och låta andra stå för ens försörjning. Arbetarna är de stora förlorarna i de rödgrönas Sverige!

Det är dags för den borgerliga regeringen att utnyttja sitt höga förtroende hos medborgarna och visa att skattehöjningar inte är en framgångsrik väg för landets välstånd och medborgarnas välfärd. Istället måste fler komma i arbete. Därför krävs det ett miljonprogram för jobben för att lyfta Sverige!

Läs mer om ett miljonprogram för jobben här!

MER INTRESSANT OM: BUDGET, RÖDGRÖNA, SOCIALDEMOKRATERNA, JOBB, ARBETE

Avskaffa den kommunala skatterätten!

Medborgare! Den skatt som medborgarna betalar varierar kraftigt över landet. Dels skiljer landstingsskatten från landsting till landsting, men framför allt varierar kommunalskatten rejält från kommun till kommun. Trots att kommunerna själva har rätt att besluta om vilken skatt de skall ta ut av sina medborgare så har de inte rätt att själva besluta om vilken service de skall ge sina medborgare. Mycket av detta styrs av direktiv och lagar som stiftas av Riksdagen. Kommunerna är skyldiga att upprätthålla skola, äldreomsorg, barnomsorg och annan kommunal service som uppfyller statens direktiv. Naturligtvis är det betydligt svårare för en kommun i glesbygden med en åldrande befolkning att uppfylla dessa direktiv, speciellt som andelen arbetande skattebetalare är betydligt färre där än i storstäderna. Följden blir därför att dessa kommunerna höja kommunalskatten för att kunna uppfylla statens direktiv och lagar.

För att råda viss bot på de skillnader i demografi som finns i landets kommuner har staten därför skapat ett skatteutjämningssystem där rika storstadskommuner får betala till de fattigare kommunerna. I dagens Svenska Dagbladet kritiserar Johnny Munkhammar detta system och frågar sig om en sådan centralplanering inte innebär att en naturlig process av omvandling i landet bromsas. Han frågar sig också om det inte finns en risk att en regions framgång mer avgörs vilka bidrag den kan locka till sig snarare än hur bra företagsklimat den har? Detta är naturligtvis intressanta frågor, men hur stor förmåga har verkligen en kommun att påverka dessa företagsklimat?

Kommuner har ingen som helst beskattningsrätt på företag. Det är till fullo styrt av staten. Kommunerna kan på sin höjd hjälpa företag med infrastukturella frågor, som att tillhandahålla tomtmark, och bra kommunikationer inom kommunen. Dessutom har de tillsynsplikt inom ett antal områden, men även där måste de uppfylla direktiv från staten. Att sköta detta så effektivt och smidigt som möjligt är naturligtvis ett sätt att förenkla för företagen, men kommunerna kan knappast tulla på kraven som staten ställer på företagen för att hjälpa dem.

Nej, det som verkligen skulle likställa kommunernas möjligheter att förbättra företagsklimaten är snarare att ta bort den kommunala skatterätten och införa en enhetlig skattesats för hela landen. Därefter kan inbetalda skattemedel fördelas lika mellan kommunerna beroende på folkmängd och demografi. De kommuner som då är effektivast att uppfylla de statliga direktiven och lagarna kommer att ha mest pengar kvar för att ge medborgarna ytterligare service, som badhus, sportarenor, kulturhus och bättre infrastruktur för företagen.

Företagsklimatet ska naturligtvis förbättras genom statens försorg. Detta genom att det ska vara mer attraktivt att investera och driva företag i Sverige än andra länder. Detta oberoende av vilken kommun i landet som företaget väljer att lokalisera sig i!

MER INTRESSANT OM: JOHNNY MUNKHAMMAR, SKATT, KOMMUNER, FÖRETAG, SKATTER

Bidragskongressen

Medborgare! Då var Socialdemokraternas partikongress avslutat, den kongress som man själva döpt till jobbkongressen. Men så mycket fokus på nya jobb och ökad sysselsättning har det inte varit. Istället har det lunkat på i gamla hjulspår. Mona Sahlin har återvalts som partiledare. Ett nytt verkställande utskott har utsetts. I sakfrågorna verkar partiledningen på ett förnämligt sätt ha lyckats kompromissa sig fram till lösningar som accepterats av både partiets vänster- respektive högerflygel. Vänsterfalangens hårdare krav bäddades in i radikal retorik utan att ändra på partiledningens utstakade kurs. Totalt sett verkar kongressen varit en klar framgång för Mona Sahlin och partiledningen.

Men vad hände med talet om jobbpolitiken? En förvånansvärd liten del av kongressen handlade om denna, den viktigaste frågan för det svenska samhället. De få förslag på åtgärder som Socialdemokraterna pekat ut under kongressen är både otillräckliga och ofokuserade. Svensk industri halkar efter allt mer och konkurrenskraften blir allt sämre. Detta trots att den svenska kronan förlorat i värde och svenska löner blir allt lägre med internationella mått mätt. Trots en rekordlåg ränta investerar varken svenska eller utländska företag i ny verksamhet i Sverige. Istället fortsätter flytten av jobb från Sverige till utlandet. Husqvarna var det senaste företaget som aviserade att de kommer stänga fabriker i Sverige och istället satsa på utländska fabriker.

Inte blir det bättre av att Socialdemokraterna och deras rödgröna partners avvisar svensk industris planer på att investera i ny kärnkraft för att säkra deras framtida tillförsel av el till konkurrenskraftiga priser. Detta besked från de rödgröna kan på sikt leda till att industrins konkurrenskraft försämras ytterligare. Utan elenergi till konkurrenskraftiga och förutsägbara priser kommer dessa företag att göra sina framtida investeringar i länder som erbjuder detta istället! Då försvinner ännu fler jobb från Sverige.

Istället för att fokusera på hur nya jobb skall skapas i Sverige har Socialdemokraternas partikongress handlat om hur man ska spendera skattepengarna, eller de ‘gemensamma medlen‘ som Socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros föraktfullt kallar dem, om man kommer till makten. Pensionärerna ska få mer pengar i plånboken. Socialförsäkringarna ska uppgraderas så att arbetslösa och långtidssjuka ska få mer bidrag. Kulturen ska få mer bidrag.

Hur ska allt detta finansieras kan man fråga sig? Jo, Mona Sahlin vill att de som arbetar ska arbeta ännu mer och ännu längre för att finansiera mer bidrag till de som inte behagar arbetar. Som skattebetalare och finansiär till Mona Sahlins bidragssamhälle undrar man naturligtvis när hon ska tacka alla oss skattebetalare för att vi försörjer både henne själv och alla övriga som inte behagar arbeta!

Med facit på hand kan man bara konstatera att Socialdemokraternas jobbkongress bara blev ännu en bidragskongress!

MER INTRESSANT OM: JOBBKONGRESS, BIDRAGSKONGRESS, MONA SAHLIN, ARBETE