Medborgare! Feminismen är den ideologi som kramar offerkoftan starkast i Sverige. Kanske är det ingen slump, eftersom den gren av feminismen som är dominerande (radikalfeminismen) är starkt influerad av det marxistiska tänkandet. Ett tänkande där grupper i samhället ställs mot varandra och där gruppernas möjlighet till makt över sin egen tillvaro ses som ett nollsummespel. Den typen av tankesätt leder ofelbart till att det ständigt gäller att framställa sin egen grupp som ”offer” och den grupp som man ser som motståndare till ”förövare”. Just detta ser man mycket tydligt i radikalfeminismens teori om könsmaktsordningen.
När den här typen av ideologier får legitimitet i samhället (och därmed allt mer uttrymme i samhällsdebatten) så leder de inte till ökad förståelse och samförstånd, utan enbart till att klyftorna mellan de två grupperna ökar. Det är också just detta som så tydligt hänt i jämställdhetsdebatten i Sverige. Det har övergått i ett destruktivt feministiskt könskrig. Tyvärr vet vi dessutom vad den här typen av ideologier och tänkande har lett till i världshistorien, när de har tillåtits att helt dominera samhället. Med det i baktanke är det ingen vacker bild av framtiden vi har att vänta.
Många feministiska debattörer är ärliga med att de bedriver kvinnokamp och att feminism inte innefattar män. Trots detta så hävdas det ofta från feministiskt håll att man bedriver en kamp för jämställdhet, men när man granskar den i detalj kan man kort sagt säga att den främst ser till kvinnors rättigheter och mäns skyldigheter. Inte det omvända.
Det är då inte konstigt att män (som Ivar Arpi skriver) inte känner sig välkomna att diskutera jämställdhet. Ty i den feministiska jämställdhetdebatten beskrivs nämligen män enbart i onda ordalag och män framställs ständigt som en priviligierad grupp i samhället som har makt över kvinnor. Precis som Anders B Westin påpekar så blundar dessa feminister för allt positivt som män har bidragit med till samhället. Ting som uppenbarligen (kvinnliga) feminister bara tar för givet ska finnas i samhället. Istället hamras bilden av kvinnan som ”offer” och mannen som ”förövare” in, aldrig ska de två mötas. Klyftan mellan könen vidgas för varje nytt feministiskt inlägg i jämställdhetsdebatten.
Att män och kvinnor historiskt sätt har haft olika uppgifter i samhället och olika förväntningar på sig är det knappast någon som nekar till. Det finns det både biologiska och sociala orsaker till (vilket Pelle Billing beskrivit bland annat här och här). Det har inget med förtryck att göra. Det har varit en konsekvens av de förhållanden som människan levt under. Förväntningarna har varit till ondo och godo för både kvinnor och män. Båda har haft sina fördelar och sina nackdelar.
När levnadsförhållandena i samhället har förändrats så har också könsrollerna förändrats. Det har varit tidens gång. Under de senaste århundradena har samhället förändrats i en aldrig tidigare skådad takt. Det har också lett till att trycket på att förändra könsrollerna ökat enormt. Och könsrollerna har förändrats, men som alltid med en viss eftersläpning.
Samtidigt har det moderna samhället blivit allt mer internationaliserat och allt mer heterogent. Den (relativa) homogenitet i levnadsförhållanden som för bara ett par generationer sedan fanns i det svenska samhället är på snabb väg att försvinna. Detta har också lett till att synen på män och kvinnor kommit att divergerat allt mer beroende på vilka kretsar man tillhör i samhället. En klassisk arbetarfamilj i Borlänge har kanske inte samma syn på könsrollerna och samma förväntningar på män respektive kvinnor som en ung ensamstående kulturjournalist på Södermalm eller som ett nyligen hitkommet invandrare från Somalia.
Men eftersom kulturjournalisten på Södermalm har oändligt mycket mer inflytande över vad som skrivs i gammelmedia så kommer naturligtvis hennes och hennes vänners (ofta radikalfeministiska) bild av samhället att klart dominera debatten i Sverige. Det är hennes bild av Sverige som kommer att påverka politiken och som i slutändan kommer att få inflytande över både arbetarfamiljens liv i Borlänge och den nyligen hitkomna invandrarens liv i förorten, trots att de inte alls känner igen sig i hennes bild!
Det är då det uppstår en enorm klyfta mellan den etablerade eliten i samhället och det som Göran Hägglund kallar verklighetens folk. Detta ser vi exempel på nästan dagligen. Här om sisten var det legodebatten i Aftonbladet, där både feministiska debattörer och enskilda politiker ville gå in och detaljstyra vanliga människors liv istället för att överlåta beslutet om vilka leksaker föräldrarna ska köpa till sina barn på dem själva. Allt under parollen att det var ett enormt jämställdhetsproblem att pojkar och flickor inte bygger lika mycket med lego. I detta fallet var det företaget Lego som sågs som den hemska ”förtryckaren” och landets alla föräldrar och barn som ”offren”.
Precis som Göran Hägglund påpekade så fördes jämställdhetsdebatten återigen långt över huvudet på vanliga människor. Ett antal självutnämnda experter ville styra vanliga människors liv, eftersom de anser att vanligt folk inte förstår sitt eget bästa. Samma totalitära tänkande som så ofta dyker upp i svallvågorna av den radikalfeministiska propagandan.
Samma typ av radikalfeministiskt glorifierande av offerrollen ser man i debatten om #prataomdet. Kvinnor beskrivs gång efter gång som passiva ”offer” som inte klarar av att ta eget ansvar för sig själva, speciellt inte i situationer som har med sex att göra. Istället för att förvänta sig att kvinnor själva ska kunna känna efter vad de känner och tydligt förmedla det till sin sexpartners, så läggs förväntningen på att mannen ska kunna känna efter vad kvinnan känner. Om han inte klarar av det så är hand per definition en ”förrövare”.
Trots att de (ofta unga och välutbildade) kvinnor som pratar om det alla har vuxit upp i ett samhälle som präglats av den svenska feministiska debatten klarar de tydligen inte av att ta samma ansvar för sig själva som unga män de facto tar. Istället odlar de bilden av sig själva som ”offer” och män som ”förövare”. Offerkoftan sitter hårdare på ju mer genomslag i samhällsdebatten som den feministiska propagandan får, men det pratar vi inte om.
Tyvärr präglas allt mer av svensk politik av offerrollsglorifierande. Det ska ständigt refereras till ”strukturer” och ”normer” som ligger som en enda enorm hämsko över landets alla utsatta grupper. Alla är de ”offer”, men störst ”offer” av alla är landets alla kvinnor. Så snart en kvinna har en motgång så beror det på könsdiskriminering. Aldrig kan det bero på hennes individuella brister och tillkortakommanden. Det har årtionden av feministisk propaganda fastlagt.
Offerrollsglorifierandet har gått så långt att till och med män börjar se sig som ”offer”.
Men är det verkligen en positiv utveckling för ett samhälle att dess medborgare ständigt matas med bilden att de är ”offer” som är ”förtryckt” av ”strukturerna” och ”normerna”? Nej! Det leder bara till ett destruktivt samhälle där individen på sikt tappar tron på sig själv och blir passiv. Det bygger upp en känsla hos individen av att inte kunna påverka sitt eget liv och det skapa en förväntan av att staten istället ska ta ansvar för varje enskild medborgare, istället för att individen själv ska göra det.
Men staten kan aldrig ta ansvar för varje enskild medborgare. Staten är ingen övermänsklig varelse med gudomlig kraft. Staten består också av individer. Individer som inte har större förmåga att ta hand om andra än vad de enskilda medborgarna har att ta hand om sig själva.
Därför måste vi alla kasta offerkoftan och göra upp med radikalfeminismens destruktiva samhällssyn. Män och kvinnor måste ta varandra i hand och gemensamt blicka framåt. Vi måste fokusera på att ta vara på alla de möjligheter vi alla har. Alla individer har måhända inte exakt samma möjligheter på livets alla områden, men det gäller att ta så väl vara på alla de möjligheter som vi faktiskt har som enskilda individer. De är vi skyldiga varandra.
MER INTRESSANT OM: PRATA OM DET, OFFERKOFTA, JÄMSTÄLLDHET, FEMINISM
Medborgare! Riksdagen har fått en politisk vilde. Det är sverigedemokraten William Petzäll som har valt att lämna sitt parti. Detta efter att partiet uppmanat honom att lämna sitt uppdrag i Riksdagen på grund av de missbruksproblem han visat sig ha. Partiet har erbjudit honom hjälp till rehabilitering, men William Petzäll har trots hjälp återfallit i missbruk. Istället för att ta emot ytterligare hjälp och satsa på att bli kvitt sitt missbruk, så väljer William Petzäll att satsa på att trygga sin ekonomiska framtid. Om han blir kvar i Riksdagen så får han nämligen under de kommande 4 åren totalt 3 miljoner kronor för att göra ingenting. Han behöver inte ens närvara i Riksdagen. Utöver det har han dessutom rätt till betald bostad i Stockholm och fria resor i hela Sverige. Något som William Petzäll hittills nyttjat med glädje. Han har nämligen under sitt första år i Riksdagen åkt taxi för drygt 100 000 kronor av skattebetalarnas pengar.
Medborgarperspektiv 