Feministisk teatergrupp manar till massmord på män

Medborgare! Att det inte finns någon jämställdhet bakom den feministiska masken blir allt mer tydligt. Tvärtom blir det allt mer uppenbart att feminismen uppmanar till våld mot män. Senast i raden är det Turteatern som på skattebetalarnas bekostnad bedriver manshat på skoltid. Deras uppsättning av Valerie Solanas feministiska ”SCUM-manifestet” går nämligen inte bara som vanlig teaterföreställning, utan även som skolteater. Där får skolpojkar sitta på hård träbritsar och höra skådespelaren Andrea Edwards kallar dem för en biologisk olycka samt att de inget annat förtjänar att mördas och utrotas. Flickorna däremot behandlas som drottningar. De får sitta på mjuka stolar klädda i röd sammet och med guldkuddar bakom ryggen, samtidigt som de bjuds på godis och vindruvor.

Men det är inte första gången som feministiska organisationer bedriver manshat på skoltid. Som Matte Matik uppmärksammat så ägnar sig även Västerbottensteatern åt liknande feministisk hatpropaganda mot män när de ger en föreställning som skrivits i samarbete med en kvinnojour.

På samma sätt har GenusNytt tidigare uppmärksammat projektet Machofabriken (som bland annat drivs av ROKS) där skoelever får lära sig att manlighet är någonting negativt och dåligt.

Allt detta handlar om demonisering och avhumanisering av män på skoltid. Pojkar får via den feministiska propagandan lära sig att de är värda mindre än flickor och att de i slutändan inget annat förtjänar än att dödas.

Men de feministiska kulturjournalisterna jublar bara över terrormanifestet. Uppmaningen att mörda och utplåna alla män kallas av dem omväxlande för ”uppfriskande”, ”gyllene” och att det ”lockar till skratt”. Man undrar ju om skolpojkarna i publiken håller med?

För även om Valerie Solanas, förutom SCUM-manifestet, mest förknippas med att ha försökt mörda konstnären Andy Warhol, så sanningen den att det snarare var frågan om ett attentat a lá Anders Behring Breivik i minatyr.

Valerie Solanas dök den 3 juni 1968 beväpnad upp på Andy Warhols studio The Factory. Hon började med att skjuta tre skott mot Andy Warhol. De två första skotten missade, men det tredje penetrerade hans högra och vänstra lunga, mjälte, lever, magsäck och matstrupe. Hon sköt därefter konstkritikern Mario Amaya och försökte sedan också skjuta Warhols manager Fred Hughes, men hennes pistol hakade upp sig just som hissen anlände till våningen där dramat utspelade sig. Hughes föreslog då att hon skulle åka med hissen, vilket hon också gjorde. Warhol skadades mycket svårt och dödförklarades vid ett tillfälle, men överlevde. Han hämtade sig aldrig helt från skadorna.

Det är alltså inte bara ett manifest som uttrycker hat mot vissa grupper av människor som Valerie Solanas har gemensamt med Anders Behring Breivik, utan även ett reellt attentat mot flera av dessa människor!

Anders Behring Breivik sitter inspärrad bakom lås och bom. Hans manifest finns det få som skulle kalla för ”uppfriskande”, ”gyllene” eller att det ”lockar till skratt”. Än mindre skulle någon få för sig att sätta upp en teaterföreställning utifrån det och mana till mord på de utpekade grupperna. Speciellt inte med skolbarn ur de utpekade grupperna i publiken. Och allra minst skulle media jubla över något sådant!

Men feministerna tycker bara att Valerie Solanas manshat är en humoristisk ironi, en satir. Ingen ting som man ska ta på allvar. Våld mot män är roligt, enligt feministerna.

Men om någon bara skulle uttrycka sig på samma sätt om feminister som feministerna själva uttrycker sig om män, då är det inte längre lika roligt. Då skulle feministerna, med Andrea Edwards i spetsen, omedelbart gå i taket och börja skrika ”kvinnohat” och ”polisanmälan”.

Återigen har vi sett ett typexempel på den feministiska dubbelmoralen.

MER INTRESSANT OM: , , , ,

Bakom den feministiska masken finns ingen jämställdhet

Medborgare! Under andra halvan av 1700-talet fick de naturvetenskapliga framstegen allt fler människor att inse att världen inte var av Gud given, utan att det fanns vetenskapliga förklaringar till allt omkring oss. Det fick också till följd att religionen och den då rådande despotismen starkt ifrågasattes. Istället för att okritiskt tro på de auktoritära ledarna började allt fler inse att alla människor har ett sunt förnuft och är fullt kapabla att tänka och ta ansvar för sig själva. Dessa radikala idéer ledde till upplysningstiden, som fick sitt crescendo i och med den franska revolutionen. Där avskaffades den absoluta monarkin med feodala privilegier för adeln och prästerskapet och ersattas istället av ett statsskick som ville utgå från upplysningens idéer om frihet och jämlikhet.

Det var också ur dessa idéer som den ursprungliga feminismen grundades. Dess budskap om ”kvinnors fulla ekonomisk, sociala och politiska likställighet med mannen” är en naturlig del av upplysningens ideal. Och under lång tid stod män och kvinnor sida vid sida för att kämpa för mänskliga rättigheter åt alla människor i samhället.

Men som Medborgarperspektiv tidigare har redovisat så har feminismen med tiden blivit allt det den en gång sade sig vara emot.

Under de senaste årtiondena har en den radikalfeministiska falangen kommit att dominera feminismen. Radikalfeminismen bygger inte på individens frihet och lika värde, utan på en kollektivistisk syn där människor delas upp i grupper baserat på kön och som sedan ställs mot varandra. Den egna gruppen (kvinnorna) betraktas som god och den andra gruppen (män) betraktas som ond. Det är en konfliksökande ideologi som bär stora likheter med kommunismens och nazismen. Skillnaden är enbart vilka grupper man valt att dela upp samhället i. Metoden och retoriken är densamma.

Med tiden har den radikalfeministiska ideologin fått allt mer inflytande i samhället och har numera anammats inom de politiska etablisemanget, inom media, inom kulturlivet och även inom universitetsvärlden. Det avslöjades med all tydlighet i dokumentärfilmen Könskriget (se del 1 och del 2) som visades i SVT för ett par år sedan. Den syn på män som ledande feminister visar upp där är rent ut sagt skrämmande. Och detta av personer som i många fall sitter på de allra högsta posterna i samhället!

Den negativa och destruktiva manssyn som dessa ledande feminister ger uttryck för i dokumentären Könskriget återfinns idag på många nivåer i samhället. Det har skapats en feministisk hegemoni som i radio, TV, tidningar, böcker och magasin ständigt matar den växande misandrin (manshatet) i samhället.

Det feministiska manshatet har nått så långt att medlemmar i ett av landets största politiska ungdomsförbund (SSU) kan skriva banderoller som denna, utan att ledarna som företräder förbundet reagerar!

Och under Pride-festivalen deklarerar feminister ”Hata vita rika straighta män” (se lilla bilden ovan) utan att någon i de egna leden reagerar. Just hatet och våldsromantiken inom genusvärlden är kanske det mest skrämmande att inte feministerna själva reagerar över. Under Feministiskt Initiativs kongress 2005 framfördes kampsånger som uppmanade till våld mot män. Och hela församlingen applåderade.

Sedan dess har det feministiska manshatet blivit ännu mer acceptrat i samhället. Det har nu gått så långt att feminister kan uppmana till våld mot män och helt vanliga kvinnor applåderar åt det!

Lägg till detta den enorma feministiska dubbelmoral (ännu fler exempel här) som finns i samhället. Där en handling beskrivs som dålig om en man gör den, men bra om en kvinna gör exakt samma sak. Där man talar om vikten av kvinnors rätt till sin egen kropp, men samtidigt blundar för att pojkar har mindre rätt till sin egen kropp än hundar.

Där det talas om hur viktigt det är med lika representation på olika områden i samhället, men där några av de områden som uppvisar den mest snedfördelade representationen är just inom genusvetenskapen, inom organisationen Genusföretagarna och i styrelsen för Feministiskt Initiativ.

När man dessutom hör förespråkare för olika feministiska partier tydligt deklarera att de inte vill ha en jämställd och könsneutral lagstiftning, där män får samma legala rättigheter som kvinnor idag redan har, så förstår man att bakom den feministiska masken finns ingen önskan om jämställdhet överhuvudtaget.

Det handlar tyvärr snarare om att genom ett systematiskt könskrig och nedvärderande av män åstadkomma Egalia, det feministiska drömsamhället.

MER INTRESSANT OM: , , ,

Våldet som feminismen och samhället blundar för

Medborgare! Det är inte längre bara rabiata radikalfeminister som ensidigt sprider bilden av att det är män som slår och kvinnor som blir slagna. Numera har den radikalfeministiska teorin om könsmaktsordningen indoktrinerats i hela samhället och anammats av makteliten inom såväl media, politiken och kulturlivet. Det får, precis som Pelle Billing tidigare har konstaterat, till följd att även tidningarnas kultursidor numera sprider den ensidiga bilden om ”mäns våld mot kvinnor”. Senast är det kulturreportern Kristian Lundberg på Helsingborgs Dagblad som påstår att 27 200 kvinnor misshandlas varje år och att detta är ett gigantiskt nedtystat samhällsproblem. Han rabblar upp siffra efter siffra för att leda i bevis hur utsatta just kvinnor är och hur hemska män är.

Vad Kristian Lundberg dock glömde att berätta var att inte alla dessa 27 200 fallen berörde kvinnor som blivit misshandlade av män, än mindre av män som de har eller haft en nära relation med. Och vad Kristian Lundberg också i vanlig (feministisk) ordning glömde att berätta var hur många män som utsätts för våld och misshandel. För det får man verkligen inte tala om i Sverige!

När dessutom Kristian Lundberg valde att lägga en kollektiv skuld på alla män för att knappt 0,6 procent av alla kvinnor (baserat på att alla de 27 200 fallen rör olika kvinnor) blir utsatta för misshandel så är det knappast underligt att han fick en del upprörda motreaktioner på sin generallierande och skuldbeläggande text? Speciellt som han dessutom avslutar hela artikeln med en klassisk feministisk floskel:

”Mäns våld mot kvinnor sker dagligen, i slott och koja. Det är inte en privat angelägenhet, det är ett politiskt problem och en del av en patriarkal samhällsordning där kvinnan är underställd och därför misshandlas.”

Men Kristian Lundberg är helt oförstående till varför inte alla manliga läsare bara bockar och bugar och snällt låter sig bli smutskastade på grund av sitt kön.

Och det är han inte ensam om att vara. Ulrika Starhe på Aftonbladets kulturredaktion talar om män som hatar män (bara för att inte vanliga hederliga män accepterar att bli smutskastade och misstänkliggjorda av feminister som hatar män). Poeten Mats Söderlund kommer också, så som en riddare, till Kristian Lundbergs försvar. Även han har de feministiska skygglapparna på sig och frågar sig vad män är rädda för, samtidigt som han radar upp ytterligare ett par feministiska myter i sin artikel. Det hela avslutas i vanlig ordning med att ”män har makt” och att kvinnor är små stackars oskyldiga offer som aldrig gjort en fluga förnär.

Samma visa spelar Elin Grelsson upp i en krönika i GP. Hon kräker på sitt ohederliga feministiska sätt ur sig att vi måste våga tala om våldet mot kvinnor. Sedan spelas den gamla vanliga visan upp hur hemska män är och hur små stackars offer kvinnor är, för att avsluta det hela med följande feministiska drapa:

”Dagligen utsätts kvinnor för psykiskt och fysiskt våld, övergrepp och livshotande misshandel. Hur ska vi kunna tala om det och föra upp det till den politiska nivå där det hör hemma, om vi inte kan tala om det uppenbara: att så gott som alla förövare är män?”

Sist, men inte minst, att stiga in på intoleransens arena är just Anna Hellgren på Dagens Arena. Även hon vräker ur sig ett antal vanliga feministiska flosklerna och konkluderar sin drapa om alla hemska män med att män slår för att de kan. Och varför kan de? Enligt Anna Hellgren därför:

”…att andra män ger sitt tysta medgivande, för att beteendet bara är andra sidan samhällsmyntet där män som grupp förtrycker gruppen kvinnor.
Så länge patriarkatet består hjälper inga lagar i världen mot själva grundproblemet.”

Så trots att pojkar redan som små barn får höra att ”man slår inte flickor” och trots att det redan på medeltiden var män som Birger Jarl som stiftade lagen om kvinnofrid och trots att det under lång tid har varit män som dömt och straffat andra män som tagit till våld mot både kvinnor, barn och andra män så skuldbeläggs alltså helt vanliga hederliga män för det som ett litet litet antal män gör sig skyldiga till.

Detta är precis samma typ av kollektivisering som rasister gör sig skyldiga till när de dömer hela folkgrupper för sådant som ett fåtal av dess representanter gjort sig skyldiga till. I det fallet kallas det alltså för rasism och är något som media, politiker och kulturlivet är snabba att fördöma. Men när exakt samma sak sker mot kollektivet män, baserat på deras kön, så är det istället just media, politiker och kultureliten som står med den blodiga yxan i sina hand. Att ägna sig åt feministisk sexism går tydligen alldeles utmärkt!

När man dessutom inte ens berättar den fullständiga bilden av våldet i samhället och än mindre den fullständiga bilden av våld i nära relationer så blir situationen än värre. Då gör man sig skyldig till medveten manipulation och verklighetsförfalskning. För det existerar faktiskt en hel del män som utsätts för våld och misshandel av sina kvinnliga partners.

Bara för en dag sedan kunde man läsa en liten notis i Expressen om en man som blev hotat och biten av sin exfru. Den historia som han berättar påminner väldigt mycket om de historier som Kristian Lundgren beskrivit i sina artiklar, men med omvända roller.

Men kvinnors våld mot män tystas systematiskt ner i Sverige. Det passar inte in i den radikalfeministiska bilden av män som ständiga förövare och kvinnor som ständiga offer som media, politiker och kulturelit så gärna vill förmedla. Det är antagligen också just därför som Kristain Lundgren valt att inte presentera en enda siffra i sina artiklar om män som utsätts för våld och om kvinnor som förövare. För även om män framför allt drabbas av våld från andra män på allmän plats så drabbas också män av våld från kvinnor i nära relationer!

Den kände kriminalprofessorn Jerzy Sarnecki skrev för ett par år sedan om relationsvåldet ur ett kriminologiskt perspektiv (till skillnad från det rådande ideologiska genusperspektivet) i Läkartidningen. Redan i rubriken konstaterade han att våldet mot kvinnorna är en del av ett större våld. Jerzy Sarnecki konstaterar i artikeln att män dominerar både som förövare och som offer när det gäller våld i samhället, men också att det skiljer väldigt mycket beroende på sociala faktorer. Socialt utsatta personer drabbas av våld väsentligt mycket oftare än andra. Han konstaterar också att kvinnor drabbas av våld i betydligt mindre utsträckning än män, men att det till högre andel sker i nära relationer. Han skriver:

”Av statistiken över polisanmälda brott år 2006 framgår att 72 procent av kvinnorna i den polisanmälda misshandeln utsattes för brott av en bekant. För männen var motsvarande andel endast 33 procent. I absoluta tal räknat är dock skillnaden liten: År 2006 blev, enligt anmälningarna till polisen, ca 18 000 kvinnor och ca 14 000 män misshandlade av en bekant.”

Viss skillnad finns dock vilken typ av bekant det rör sig om mellan de två grupperna. I kvinnors fall rör det sig i en högre andel av en nuvarande eller tidigare partner.

Samtidigt finns det andra uppgifter som tyder på att mörkertalet är betydligt större när det gäller män som utsätts för misshandel av sin nuvarande eller tidigare partner. Detta då det inte är lika social accepterat att män söker hjälp för detta eller ens anser sig utsatta. Något som inte blir bättre av att media, politiker och kulturjournalister sprider det ensidiga radikalfeministiska budkapet om ”mäns våld mot kvinnor”.

Även Jerzy Sarnecki är inne på detta när han skriver:

”Att kvinnor med nära relationer till våldsamma män blir usatta för våld är föga förvånande, eftersom de som befinner sig i dessa mäns närhet överlag löper risk att drabbas. Också kvinnor använder våld inom nära relationer, även om deras våld inte är lika omfattande och framför allt är mindre grovt än männens. Kvinnors våld anmäls också sällan till polisen.”

Han skriver även:

”Det har framgått ovan att den tes som säger att män som utövar våld mot närstående kvinnor inte skiljer sig från andra män inte får något vetenskapligt stöd. Våldsbrottslingen, i synnerhet personer som använder sig av omfattande och grovt våld, tycks vanligen ha någorlunda likartade avvikande egenskaper oberoende av om våldet riktar sig mot män eller kvinnor eller både och. Detta stödjer ytterligare tesen att våldsproblematiken ska behandlas i sin helhet utan att delas in efter offrets kön.”

Avslutningsvis så avfärdar Jerzy Sarnecki den radikalfeministiska synen på våld i nära relationer när han skriver:

”Mot uppfattningen att våld mot kvinnor i huvudsak är ett resultat av den s k könsmaktsordningen (idén om att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp) talar att de flesta män inte utsätter kvinnor för våld, de flesta kvinnor är inte offer för mäns våld, män är oftare offer för andra mäns våld, våldet utövas vanligen av resurssvaga män och drabbar vanligen resurssvaga kvinnor. Könsmaktsordningsteorin är, som de danska forskarna Britta Kyvsgaard och Annika Snare framhåller, dåligt lämpad för att förklara huvuddelen av våld mot kvinnor i västvärlden, i synnerhet i Norden.”

Jerzy Sarnecki påpekar också att könsmaktsperspektivet kan kritiseras för att det inte erbjuder några verkningsfulla alternativ när det gäller åtgärder mot våld mot kvinnor (och absolut inga när det gäller kvinnors våld mot män). Jerzy Sarnecki menar att om man istället ser på våld mot kvinnor som en del av ett större våldsproblem så finns det en mängd traditionella åtgärder som kan förväntas ge positiva effekter. Hit hör åtgärder mot alkoholmissbruk, social utslagning, fattigdom, psykisk ohälsa, etc. Sådana åtgärder kan vidtas både på en samhällsnivå och på individnivå. Dessutom hjälper dessa metoderna oavsett könet på förövaren eller könet på offret!

För även om feminismen och det svenska samhället gör allt de kan för att blunda för kvinnors våld mot män och med alla medel försöker tysta de män som utsätts för detta så finns de trots allt här omkring oss, alla de män som misshandlas psykiskt och fysiskt av sin kvinnliga partner. Deras berättelser är dessutom väldigt lika de kvinnor som utsätts för våld av sin manliga partner, vilket med all tydlighet framgår av denna video:

I dagens Sverige är det dessutom just feminismen som använder sig om våld och hot om våld för att tillskansa sig än mer makt. Som Medborgarperspektiv rapporterat om tidigare så råder det en våldsromantik inom genusvärlden, där feminister bland annat driver aggressiva hatkampanjer som Heterohatets dag mot vita heterosexuella män. Flera välkända feminister uppmanar dessutom till våld mot män, hyllar Valerie Solanas SCUM-manifest (Society for Cutting Up Men) och startar egna samfund som S.K.A.M (Skär Kukarna Av Männen).

Detta samtidigt som man alltså vill göra gällande att det är män som är våldsamma och som systematiskt förtrycker kvinnor. Hur trovärdigt är det?

MER INTRESSANT OM: , , , ,

Feministiska kvinnor vill både äta kakan och ha den kvar

Medborgare! Från feministiskt håll talas det ofta om att kvinnor måste få samma möjlighet som män att göra karriär och att få tillgång till höga samhällspositioner. Att kvinnor måste få lika mycket makt som män har. För i den feministiska världen så är det bara ekonomisk och politisk makt som är intressant. Och den sitter, enligt feministerna, männen på. Ty i den feministiska värld så är i princip alla män styrelseledamot eller VD i något börsföretag, sitter i toppen för något av de politiska partier eller är professor på något av landets universitet. De tjänar stora pengar, bor på en flott adress och har en familj där frun ofta ”tvingas” vara hemma och sköta om hushållet och alla barnen. Ty barn har alla dessa mäktiga männen. Trots att de ägnar merparten av sin tid åt att göra karriär och förvalta sin patriarkala makt. Men de tar dock, precis som alla pappor, inget ansvar för sina barn. För att försörja sina barn och resten av familjen är inte att ta ansvar enligt feministerna. Dessutom spenderar de ju mindre tid med barnen än vad mamman gör, vilket gör dem till mycket sämre föräldrar enligt samma feminister.

Trots det så är det just dessa framgångsrika män som också får flest barn i Sverige. Ju högre lön en man har, desto fler barn har han också. Det konstaterar IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitik utvärdering) i en ny rapport. Dessutom har sambandet blivit allt starkare med tiden. Anna Sjögren på IFAU säger:

”Det kan bero på att kvinnor gärna vill ha barn med män som har höga inkomster, att de oftare blir valda av kvinnorna. Män med höga inkomster har dessutom råd att finansiera en stor familj.”

Precis som feministerna så ser IFAU alltså bara dessa framgångsrika män. De hävdar dessutom att män aldrig har behövt välja mellan karriär och barn. Män kan ha både karriär och familj. Till skillnad från de stackars kvinnorna, som tydligen måste välja mellan barn och karriär. Även om det, enligt Anna Sjögren, har blivit en viss förändring på den punkten:

”Traditionellt sett gick inte karriär och familj ihop för kvinnor och de tvingades ofta välja antingen eller. Då var hög inkomst och hög utbildning förknippat med färre barn men det sambandet är i dag inte lika tydligt. I dag är moderskapet mer jämnt fördelat bland kvinnor med olika utbildning och sambandet mellan karriär och barn är inte längre negativt för högutbildade kvinnor.”

Så tydligen kan alltså alla kvinnor som så önskar skaffa sig barn, oavsett om de satsar på ett liv som hemmafru eller på att göra karriär. Samtidigt kan man ju fråga sig varför de både skulle vilja skaffa barn och göra karriär? Männen som gör precis just det beskylls ju av feministiska kvinnor för att vara dåliga föräldrar som inte tar ansvar för sina barn! Gäller inte det då också för kvinnor som gör exakt samma sak?

Och vem är det dessa framgångsrika karriärkvinnorna ska skaffa barn tillsammans med? Om de gör det tillsammans med de framgångsrika männen så finns ju ingen av föräldrarna där för barnen.

För inte hade väl dessa framgångsrika kvinnor tänkt sig att skaffa barn med den grupp män det aldrig talas om? Den stora grupp män som aldrig existerar i feministernas värld. Alla de helt vanliga män som varken gjort någon karriär eller fått några barn. Som den lågavlönade truckföraren på ICA’s lager i Västerås som alltid längtar efter knoddar, men som varken har råd eller någonsin har blivit utvald av en kvinna att skaffa barn tillsammans med.

Men feministiska kvinnor vill kanske i vanlig ordning både äta kakan och ha den kvar?

MER INTRESSANT OM: , , , , ,

Dags att måla om varuhusen IKEA!

Medborgare! Under många år har IKEA sålt klassiska svenska varumärken i sin matvaruavdelning, strax efter kassorna, i de utländska varuhusen. Där har utlandssvenskar (och lokalbor) kunnat bunkra upp med sill, knäckebröd, kaviar och ost precis som i den lokala livsmedelsbutiken hemma i Sverige. En ynnest för alla svenskar i förskingringen som också vill ha möjligheten att fira midsommar eller jul på ett traditionellt sätt, trots att man befinner sig långt från sitt gamla hemland. Eller för den som känt extra ett sug efter Malaco saltsill, Ballerina-kex, Marabou mjölkchoklad eller kexchoklad från Cloetta när hemlängtan plötsligt gjort sig sådär lite extra påmind.

Men nu är det tydligen slut med det. IKEA säger upp sitt distributionsavtal med de klassiska svenska varumärkena och satsar istället på egna varumärken i sina matvarubutiker. Choklad från Tyskland, kex från Uzbekistan och hjortronsylt från Ryssland är dock knappast något som känns speciellt svenskt. Även om man döper kexen till Kexholm och sylten till Sylt. Nej, just det! Kexholm ligger ju i numera i ryska Karelen och Sylt är en ö i norra Tyskland. Inte underligt att utlandssvenskarna rasar mot IKEA.

Det är nog dags för IKEA att måla om varuhusen, nu när de inte är speciellt blågula längre!

MER INTRESSANT OM: , , , , ,

Betalar Jan Helin 7600 kr mer i månaden till Daniel Swedin än vad Katrine Kielos får?

Medborgare! Idag går Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin ut och säger att kvinnor får 7600 kronor mindre i lönekuvertet än män varje månad. Han menar att löneskillnaderna påverkar var man kan bo, vart man kan resa på semester, vilka kläder man kan köpa, hur mycket pengar man kan spara undan, om man kan köpa den dyra ketchupen till färskpastan eller om man får nöja sig med rödfärgad sörja till snabbmakaronerna. Som slutkläm säger Daniel Swedin att det är många som pratar om lika lön för lika arbete, men att det nu krävs mer än bara prat.

Man undrar ju då hur det ser ut på Aftonbladets ledarredaktion. Får inte ledarskribenterna lika lön för lika arbete där? Betalar Aftonbladets chefsredaktör och ansvariga utgivare Jan Helin 7600 kronor mer i lön till de manliga ledarskribenterna Daniel Swedin, Anders Lindberg och Ingvar Persson än vad de kvinnliga ledarredaktörerna Katrine Kielos, Eva Franchell och Karin Pettersson får?

Om inte, vad är det då som gör Aftonbladet så oerhört annorlunda än Sveriges övriga arbetsplatser? Eller kan det vara så enkelt att det finns helt andra förklaringar till varför kvinnor i medeltal har en lägre inkomst än män? Som att kvinnor gör andra livsval än män och därmed oftare arbetar deltid, oftare arbetar inom offentlig sektor än inom vinstdriven privat sektor, inte gör samma yrkesval som män, etc.

Det har gjorts otaliga undersökningar om inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor. De visar alla att när man tar hänsyn till fler och fler av de faktorer som faktiskt påverkar lönen så blir den oförklarliga skillnaden mindre och mindre. Det oförklarliga blir helt enkelt förklarligt. I de undersökningar som tagit hänsyn till flest faktorer återstår bara en oförklarlig skillnad på cirka 1 procent. Av de 7600 kronorna som Daniel Swedin talar om återstår då bara ett par hundralappar! Och det innebär inte heller att denna lilla skillnad skulle beror på någon diskriminering. Det kan lika gärna vara så att den beror på ytterligare faktorer som inte ännu tagits hänsyn till.

Men att göra en mer komplex och sanningsenlig analys istället för att slänga ur sig feministiska floskler klarar antagligen inte någon av Aftonbladets ledarredaktörer av. Så frågan är om någon av dem egentlig är förtjänt lön överhuvudtaget. En viss kompetens borde man väl kunna förvänta sig för att få en anställning? Men det gäller kanske inte på Aftonbladet?

MER INTRESSANT OM: , , , , ,